Festivalcirkusen har gjort vågen för sångerskan Edda Magnasons porträtt av den svenska jazzens mest karismatiska galjonsfigur, och förhandspratet for inte med osanning.
Det här är inte en musiker på maskerad, som i nyliga Cornelis Vreeswijk-filmen; Edda Magnason är klockren, som vore hon besatt av Zetterlunds osaliga ande – och kan redan nu göra plats i bokhyllan för den kommande Guldbaggen.
Sångerskan har uppenbarligen jobbat hårt för nå perfekt tonträff, och då inte bara när det gäller låtarna, hon fraserar nämligen likadant som förlagan, även när hon talar. Det imponerar, känns ambitiöst men inte sökt.
Här hjälper dialogen till med att skapa tidsfärg, med invektiv som ”tråkmåns” och ”luspudel”.
Värre är det med dialekten, som kommer och går. Ja, det är över huvud taget på tok för lite dialekt, med tanke på att filmen ändå gör en poäng av konstrasten mellan landsbygd och storstad.
Som purken purist blir man ju lite trött på den totala bristen på regionala läten i svensk film. Det verkar knepigt det där; seriösa skådespelare kan lägga på, eller av, sig ett ton fett, lära sig kampsport eller dressyr, men de allra flesta går bet på att få till en sjysst dialekt, och säkrar därför upp med rikssvenska.
I de värsta fallen, som i kommande Ölands-thrillern ”Skumtimmen” skorrar bred stockholmska ända ner i birollerna.
Apropå maskerad så strösslas det med representanter från dåtida kultureliten. Beppe Wolgers, Vilgot Sjöman, Tage Danielsson, Povel Ramel och de andra dyker upp i unga reinkarnationer. Det är kul men ger också ofrivillig parodivarning a la Grotesco-gänget.
Birros manus koncentrerar sig annars på några avgörande år i Zetterlunds liv och undviker på så sätt det vanliga skuttandet mellan viktiga händelser från vaggan till graven, alltså det slaviska redogörande som ofta gör att det inte finns plats för dynamiskt drama.
Det verkar för övrigt vara ett hett grepp just nu. Tanken är ungefär den samma i nyliga ”Liberace” och i kommande ”Diana” (om Princess Di).
Ja, det gödslas ju som bekant med biopics nuförtiden och världens filmmakare kanske äntligen har insett att det summariska återgivandet av en livslinje inte riktigt passar långfilmsformatet.
Å andra sidan blir man, i det här fallet, lite lätt desorienterad och tidsvill. Monica Zetterlund ger ut ett gäng plattor, uppträder i shower, reser några gånger till USA, hinner slå igenom och alkoholisera sig – och hennes dotter är exakt lika gammal i alla scener.
Det känns i slutändan inte som man har sett på några år ur hennes liv, snarare fått det serverat i koncentrat. Så att säga blivit serverad buljongtärningen snarare än soppan (vilket i och för sig fungerar bättre på duken än i matsalen).
Nå, Birros bokstäver övertygar ändå, de ger oss inte sanningen och inget annat än sanningen men de gör i alla fall myten Zetterlund rättvisa, och ger oss en möjlig bild av människan där bakom.
”Monica Z” ställer in sig i det långa ledet av självförbrännande konstnärer på duk, med den stora skillnaden att det denna gång handlar om en kvinna: en genusinvertering av det manliga geniet, om man så vill (där Sverrir Gudnason får spela Zetterlunds musa, Sture).
Och som många andra genier är artisten så pass egocentrisk att hon försummar sitt barn, men jag noterar tacksamt att Birro och regissören Per Fly inte gör samma sak.
Vi ser flickans lidande och hennes lojalitetskonflikt mellan mamman och morfadern. Det är bra, det gör dramat mer komplext och Zetterlund inte lika självklart helsympatisk.
Om några år kanske vi får dotterns historia på duken – det vore faktiskt ännu mer intressant.