”En sedesam kvinna skrattar inte offentligt. Hon har inte en inbjudande attityd, hon skyddar sin kyskhet.”
Den turkiska vice premiärministern Bülent Arincs uttalande i juli 2014 visade upp en smått medeltida inställning till jämställdhet. Det hånades hårt i hemland och utland – och triggade ännu mer den debuterande regissören Deniz Gamze Ergüven att göra det drama som har svensk premiär nu på fredag.
Citatet (som också hörs i filmen) är själva antitesen till den air av stillsam feministisk anarki som råder i ”Mustang”.
Deniz Gamze Ergüven berättar om fem unga systrar som uppfostras av en religiöst reaktionär farbror i en turkisk byhåla, genomsyrad av social kontroll och muslimskt förtryck.
När de på väg hem från skolan badar (fullt påklädda) med några jämnåriga pojkar är skandalen ett faktum. Morbrodern blir skogstokig, mormodern likaså, och skickar de tre äldsta på oskuldskontroll. Efter det isoleras de alla i hemmet, där de i väntan på att giftas bort, tränas i att bli undergivna hemmafruar - en ”hustrufabrik”, som den yngsta systern Lale uttrycker det.
”Mustang” har jämförts med Sofia Coppolas debut ”The Virgin Suicides”, och visst finns det likheter i ande och mening, men där den amerikanska regissören gjort ett stilistiskt drama om alienation i ett västerländskt samhälle, handlar Deniz Gamze Ergüvens film om konkreta saker som hedersvåld och traditionsburet förtryck av kvinnor.
Och det utan att vifta med plakat eller tvångsmata oss med tidsenliga genusbegrepp. Deniz Gamze Ergüven är trogen flickorna, det är deras liv som står i fokus, sentenserna får vi på köpet.
De fem skådespelerskorna har imponerande energi och närvaro, skapar ett sprakande kollektiv på duken, men mest övertygar ändå den oväntat nyktra hållningen till det traumatiska skeendet. När jag själv sitter och vibrerar av indignation är filmmakaren tämligen osentimental. Med den obändiga Lale som sin representant på duken konstaterar Deniz Gamze Ergüven maktmissbruket och övergreppen men blir aldrig melodramatisk eller svartsynt. För att nyttja en gammal floskel kan man säga att hon istället för att förbanna mörkret, försöker tända ljuset.
”Mustang” blottar också den lätt paradoxala sanning att det är de som kallar sig rättrogna, de som anser sig stå över det där med könsdrift och lust, som är de mest sexfixerade. Den (sken)heligt troende hittar som bekant ond lust i tillvarons alla vinklar och vrår.
Vilket ju är den strama religiositetens fundamentala problem: Den vill till varje pris hålla den mänskliga lusten i schack, men repressionen leder som bekant ofta till frustration, aggression och i slutändan till olika former av övergrepp, i valfri religions namn.
”Mustang” gått ett ärevarv runt jordens alla festivaler, och vann en av sina många priser på Stockholms filmfest förra året. Spridningen av filmen har också gjort att regissören anklagats för att svartmåla sitt land inför omvärlden.
Som svar har hon påpekat att filmens hårdnackade muslimer inte är representativa för gemene turk (i filmen hägrar storstaden mycket riktigt som en toleransens oas) – men den vice premiärministerns hånade uttalande sommaren 2014 vittnar ganska tydligt om att de ortodoxa tokerierna inte är begränsade till den turkiska vischan.