Betyg: 2 av 5
Regi: Kjell-Åke Andersson
I rollerna: Helena Bergström, Mikael Persbrandt, Sara Arnia
Kanske är vi i Finspång, manusförfattaren Hans Gunnarssons hemstad men egentligen spelar det mindre roll. Här är det snarare det inre än det yttre landskapet som ligger i fokus. Gunnarsson har precis som i den lyckade manusdebuten ”Leva livet” från 2001 gjort filmtext av sin egen litterära förlaga, ochupplägget känns igen: ett gäng udda existensers liv korsas i den sorts ensemblefilm som blivit ett obligatorium i alla ambitiösa filmmakares filmografi sedan Robert Altman fick en hit med ”Short Cuts” 1993.
Hans Gunnarssons verkar för övrigt ha blivit det självklara valet för att alla som får för sig att filmatisera någon av Jan Guillous olika manbarhetsriter, i nuläget har han, Gunnarsson alltså, ”Arn”, ”Ondskan” och den snart kommande ”Hamilton – i nationens intresse” på sitt professionella samvete men när han, som här, får tala med egen tunga är det alltid med små bokstäver och med en vardagsgrå och lakoniskt humoristisk ton. Och det är just humorn som håller detta annars ganska haltande drama under armarna.
I kombination med gott skådespeleri, såklart, utan sådant dör all text.
Några scener och skeenden är gravt underhållande, i många av dem syns Jonas Inde och Björn Bengtsson som två misslyckade inbrottstjuvar som fått för sig att regnbågen slutar i en alltid olåst villa på landet. Duon må ha fått den mest tacksamma uppgiften men de tar den på allvar och lyckas skapa en fin och besynnerligt varm dynamik. Faktum är att det i slutändan är dessa neurotiska skurkar som framstår som de mest harmoniska figurerna i den dysfunktionella byn.
Med lite god vilja skulle man kunna se detta som ett slags absurdism där depressionen är ett grundtillstånd, där folk vandrar runt i mentalt tomma rum och att vi själva ska spinna den röda tråden medan vi tittar. Kort sagt, ge filmmakarna ett slags frikort från att teckna ett bärande och intressant sammanhang men nja... så långt kan jag inte riktigt sträcka mig. Det känns som om de sitter på ytterligare information som de tror har kommit ut ur bildrutorna men som tyvärr kanske ligger kvar på antingen klipprummets golv eller i manusbyket.
Det tillhör visserligen genren att inte alla karaktärer tecknas fullt ut och att det får sticka ut lite intrigtrådar här och där, men då måste ändå det som trots allt ändå syns på duken ha mer substans och mening. Kanske är det bristen på just detta som fått filmmakarna att ta till inte bara en, utan två, berättarramar. Dels en ganska slarvigt byggd sådan där Björn Gustafson sitter i ett polisförhör, dels en högstämd återkommande berättarröst som redan från start tynger ner historien.
Fredrik Sahlin