”Oblivion” är ett visuellt imponerande, men tomt hopkok av andra sci-fi-, äventyrs- och actionfilmer som trots en lockande ansats och en Tom Cruise som håller måttet, rinner ut i den postapokalyptiska ökensanden.
Robotreparatören Jack Harper (Tom Cruise) är en av de sista som är kvar på jorden efter att människorna bekämpat en invasion från rymden.
Det mänskliga släktet vann kriget mot utomjordingarna med hjälp av kärnvapen men planeten blev obeboelig, kontaminerad av radioaktivitet, och fick evakueras.
En gigantisk pyramidformad rymdstation i omloppsbana runt jorden fungerar som mellanstation inför resan till ett nytt hem på en av Jupiters månar, dit Jack Harper, men mest hans partner Victoria, längtar.
När en kapsel med levande människor kraschar mot jordytan börjar Harper fråga sig om kriget verkligen är över?
I rollen som sambandsofficeren Victoria, Jack Harpers partner och älskare i reperationsteamet på basstationen uppe bland molnen, spelar Andrea Riseborough (”WE”) på en milt olycksbådande, undertryckt hysteri, när hon håller efter sin reparatör.
I en Appledesign-inspirerad, inredd miljö, komplett med genomskinlig swimmingpool, ger hon intryck av att allt, verkligen allt, ska vara ljust och fräscht.
Den positiva ”allt är bara bra”-jargongen mellan de två fungerar väl. Tonfallet har ett litet stänk av någonting annat; är det cynism av det slag man lägger sig till med när läget är som mest överjävligt? Eller ett nytt sätt att förhålla sig till språket då inget negativt får yppas?
(Här är det inte tungt eller skitigt och livsfarligt, här har vi hackat i oss sakernas tillstånd: ATT JORDEN ÄR EN OBEBOELIG RADIOAKTIV SOPTIPP som härjas av en ASÄTARARMÉ)
”Ännu en dag i paradiset” kvittrar Jack och Victoria professionellt och respektfullt till varandra.
Jorden är ödelagd på ett visuellt tjusigt sätt. Manhattan är förvandlat till ett böljande ökenlandskap där toppen av Empire State Building sticker upp som en risig klätterställning i en övergiven vidsträckt sandlåda.
Det känns fräscht. Lite nytt. En liten stund.
Men det varar inte.
Varken Morgan Freeman eller nya stjärnan Nikolaj Coster-Waldau (”Game of Thrones”) gör några avtryck i sina rätt töntiga, tvådimensionella roller som underjordiska rebeller. Trista action-klichéer raddas upp.
Tom Cruise klarar sig bäst på egen hand, då han i enskildhet funderar över det som gått mänskligheten förlorat, grubblande över sina inte riktigt greppbara minnen.
I några dyrbara ögonblick påminner filmen också om ”Moon”, Duncan Jones kusliga och sorgsna sci-fi- kammarspel på en månbas. Men den filmen är vida överlägsen, en värk i hjärtat, i jämförelse med ”Oblivions” förglömliga badbassängs-smooch.
Efter en inledande skön timme, blir filmen ett ordinärt action-äventyr bestående av ett mischmasch av lånade koncept och idéer – som inte har vridits eller förädlats för att skapa ett eget ”Oblivion”-universum.
Vilket gör i synnerhet andra halvan till en fadd och konventionell genreövning som är riktigt illa ute när upplösningen mest påminner om den i ”Armageddon”.