Abortfrågan har blivit het igen. I såväl USA som delar av Europa är det många som vill inskränka aborträtten. Franska Omständigheter, som bygger på författaren Annie Ernauxs självbiografiska roman, är med andra ord rykande aktuell. Även om den utspelar sig i ett konservativt katolskt 1960-tal.
Filmen vann Guldlejonet i Venedig men är egentligen inget storverk, i stället en tämligen enkel historia utan dramaturgiska krusiduller. Ibland är det enkla det bästa. Och framåtrörelsen är konstant. Precis som hos den målmedvetna Anne som blir gravid efter sitt första ligg, men absolut inte vill behålla fostret. Hon förstår att ett barn skulle tvinga henne att ge upp sina drömmar om utbildning och en framtid bortom spis och tvättstuga.
Abort i en annan tid
Anne har sina kompisar i vårt och torrt, de delar såväl tuggummi som hemligheter med varandra men i den kristna skola de går på, är ordet abort är lika onämnbart som Ni-vem-vems namn i Harry Potter. Anne är helt ensam i sin utsatta situation, vänder sig till läkare som hon hoppas kan se mellan fingrarna, tar till naturmedicin och utför egna, högst plågsamma experiment. I potten ligger vanära, utstötthet – och fängelse.
Med det sagt är inte Omständigheter en fundamentalistisk flaggviftare för pro-choice. Filmmakarna Audrey Diwan och Marcia romano tar inte lätt på situationen, ser dess komplexitet – men visst, de förfäktar ändå kvinnans rätt till att bestämma över sin egen kropp.
En intensiv och spännande film
Och spännande är det. Filmen räknar upp antalet veckor mot det oundvikliga på samma sätt som en Bond-film räknar ner sekunder till det att bomben ska brisera och förgöra jorden. I Annes fall hela tillvaro.
Det är en intensiv skapelse som suger in oss i Annes perspektiv, dels genom ett nervigt skådespel, dels genom väldigt många närbilder med extremt kort skärpedjup, som förstärker känslan av hennes isolering – och där mot slutet när… nä, mer ska så klart inte avslöjas men det är en scen som balanserar på livets sköra tråd – och det är en sekvens som nog kan anammas av såväl pro choice som pro life. Fast av olika anledning.
Abort på vita duken: ”Finns en viss beröringsskräck”
Film- och tv-branschen är generellt rätt konservativ i den här frågan. Man kan nästan prata om en beröringsskräck. I de berättelser där det finns en konflikt som rör huruvida en ung kvinna ska ta abort eller ej, slutar det i princip alltid med att hon låter föda fram barnet. Inte bara i jämförelsevis konservativa USA, även nyligen i norska Ninja Baby, i svenska serien Vår tid är nu, i den kreddiga Girls, und so weiter i evighet.
Men ändring verkar vara på gång. I och med denna film, med Celine Sciammas rättmätigt rosade Porträtt av en kvinna i brand (2019) och några andra som är på ingång, som 70-talsskildringen Call Jane. Vilket nog kan ses som en naturlig följd av det faktum att kvinnor har börjat ta en allt större plats i manus- och regiskrået.
Och det att abortfrågan har blivit het igen.