Den första tanken inför den här nyfilmatiseringen av Max Lundgrens barnboksklassiker om killen med bankomatbrallor, är att det är ovanligt strejta bilder för att komma från Ella Lemhagen, som ju annars brukar ge sina historier en lättare sagoskruv.
Det är ju klart att det är bra att en filmmakare inte fastnar i sitt uttryck men just den här gången hade det inte skadat om regissören i större grad hade gjort berättelsen till sin. Nu blir den mest Hollywoods.
Nä, det var kanske lite hårt uttryckt, men med alla sina biljakter och actionsekvenser ter sig ”Pojken med guldbyxorna” mest av allt som en ”Snabba Cash” för barn.
Eller barn, förresten… den där scenen där onda skurkar misshandlar/torterar pappan för att han ska avslöja var sonen är, känns ju inte helt Bolibompa.
Man saluför sig som ett äventyr för hela familjen men har fått åldersgräns på 11 år och jag kan tänka mig att det varit en hel del diskussioner bland filmmakarna kring våldshalten.
En 11-årsgräns på en familjefilm är ekonomiskt sett inte optimalt, men okej, i realiteten betyder det inte mer än att man har svårt att ta med sig ett spädbarn.
Men det bara är den sista akten som går på trist actionräls. Fram till dess är det en charmig och värdig uppdatering.
Lukas Holgersson som även utgör ena hälften av den senaste inkarnationen av deckarduon LasseMaja har fin duknärvaro och Lemhagen är som vanligt bra på förankra sina historier i barns vardag, berätta ur deras synvinkel.
Och visst känner vi igen hennes samhällsengagemang när hon låter en utförsäkrad uteliggare bli hjälte, och får polisen framstå som tvivelaktiga figurer som man inte ska lita på.
Nå. Jag har underligt nog inte läst Max Lundgrens förlaga men har självklart Joakim von Anka-dreglat inför Leif Krantzs tv-serie. Den senare har påpassligt nog nypremiär på dvd i dagarna, vilket gör det möjligt att damma av de 40 år gamla minnesbilderna.
Den största skillnaden att Mats i den nya versionen bildar team med två kompisar, medan han i originalet var ute på äventyr med sin alkoholiserade pappa – som agerade assisterande, och av Mats avlönad, underhuggare.
Alltså en slags invertering av maktförhållandet mellan barn och förälder (som den vi såg i en annan dåtida klassiker, ”Herkules Jonssons storverk”) som fungerar som ett slags relationsterapi för pojken och den ensamstående pappan.
Nuförtiden försöker vi ju vara kompis med våra barn, då blir ju inte det gamla upplägget lika fantasieggande och udda.
Visst fanns det elaka män som ville åt byxorna även 1975 men konflikten var främst av moralisk karaktär; idag handlar det mer om ”Hitta Nemo”-spänning där Mats måste rädda sin pappa ur skurkarnas klor. Vilket, om man hårdrar det, säger en del om inställningen till barnfiktion – då ville man uppfostra, nu triggar man det akuta belöningssystemet med snabba filmiska kolhydrater.
I en blinkning till det filmiska ursprunget ser vi Harald Hamrell, nu Beck-regissören framför andra, då barnstjärna som Mats, dyka upp som en av de poliser som med dragna vapen (!) jagar värnlösa barn.
Men okej, det antimaterialistiska budskapet lever kvar, såklart. Det finns en ärlig vilja även här att förmedla tanken att pengar inte är allt, men den överröstas tyvärr av tjutande däck och pangande pickadoller.