Foto: Fox

Prometheus

Uppdaterad
Publicerad

Sluta läsa den här recensionen nu, om du inte vill spoilera någonting.

”Prometheus” var titanen i grekisk mytologi som stal gudarnas eld och gav den till människorna som han ansåg var det mest överlägsna djuret. Som straff fick han sin lever uppäten av en örn. Men detta var ingenting som avskräckte Noomi Rapace och hennes entourage från att ge sig ut på ett uppdrag med likvärdigt högmod.

Var kommer människorna ifrån? Vad ska vi tro på, och hur mycket borde vi överhuvudtaget ifrågasätta? Det är de svåra frågorna som sommarens fetaste sci-fi blockbuster handlar om. Uhm, tror jag. Men det är faktiskt svårt att veta säkert.

”Prometheus” skulle bli en nyskapande prequel av samma DNA som den klassiska rymdrysaren ”Alien”.

Detta är vad som hade lovats oss. Tyvärr dröjer sig mest tanken ”OK, nu har jag sett ettan” kvar efter (det i och för sig fantastiska) slutet.

Filmen kickar igång i nådens år 2093, med en liten expedition ombord på rymdskeppet Prometheus, på väg för att leta efter mänsklighetens ursprung på en avlägsen planet. Våra gudar var utomjordingar enligt rimlig hypotes baserad på grottmännens gamla målningar, som driver expeditionen framåt. Men alla ombord har sina egna agendor. Några frilansgeologer har bara hängt med för lönen medan Elizabeth Shaw (Rapace) och hennes man Charlie är idealistiska forskare som söker svar på livets största gåta.

Tyvärr har de tvingats finansiera sin lilla tripp med hjälp av det (underförstått) onda företaget Weyland corp, representerad av den kylig bolagspamp (Charlize Théron) och roboten David (Michael Fassbender), båda med egennyttiga planer.

Det bästa med ”Prometheus” är att den emulerar känslan ur första ”Alien” utan att bli en anakronistisk kopia. Den trötta stämningen på skeppet av ”ett-jobb-som-måste-göras”, blandas med det ödesmättade uppdraget med bakomliggande kapitalintressen. Att ”Weyland industries” är en anonym koloss vars motiv inte redovisas är en av anledningarna till att ”Prometheus” förvaltar samma klaustrofoba känsla som i ”Alien”.

Men när expeditionen ger sig ut på planetens yta och styr kosan mot en grottpyramid full med alienklegg så...ehm, barkar filmen lite. Det är tusen trådar att hålla reda på. Det ambivalenta förhållandet till moderskap, t ex,  som varit Alien-seriens underliggande tema hela tiden, avhandlas i en läskig scen där Noomi Rapace ger sig själv en alien-abort. Men lämnas snabbt därefter. Filosofiska spörsmål som religion kontra vetenskap läggs på hög utan fördjupning och all potentiell karaktärsutveckling sugs ner i manushålet som också verkar ha svalt förklaringen till varför de utomjordiska gudarna planerade mänsklighetens undergång.

Ridley Scott (tillsammans med manusförfattare från ”Lost”) kanske nyskapar så mycket han har råd med. Vilket innebär väldigt dyra och coola effekter som i sin lyxiga prakt axel mot axel med HR Gigers cybergotiska design, gör ”Prometheus” sevärd. Men blockbuster-hungern har slipat ned alla karaktärer till arketyper. Rapace är inte hälften så cool som Sigourney Weavers Ripley.

Efter den massiva virala marknadsföringen på internet, med spekulationer om hur mycket ”Alien”-stoff Ridley Scott använt i sin comeback, hade mina förväntningar pumpats till stratosfäriska proportioner. Att se ”Prometheus” var som att få reda på sanningen om jultomten: Visst hade jag anat att allt var bullshit, men jag hoppades in i det sista ändå.

Jag gör det fortfarande.

Betyg: 3 av 5 
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Noomi rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet