I början påpekas att ”Gangster Squad”, som berättar om maffioson Mickey Cohens skräckvälde under sena 1940-talet i Los Angeles, och de poliser som jagade honom, är inspirerad av historiska händelser, men det här har naturligtvis inget med verkligheten att göra.
Det här är popcornunderhållning marinerad i blod.
Josh Brolins flinthårde snut John O’Mara är en man av det rätta amerikanska virket, en hjälte med plikt, ära och familjen som heliga ledord tatuerade på sin av andra världskriget ärrade själ.
Tillsammans med några få andra hederliga kollegor, i ett annars genomkorrumperat polisverk, tar han sig an Cohen som redan i de första scenerna etableras som Hin Håles yttersta hantlangare.
Och man gör det med gammaltestamentlig vrede, utan lagbok men med en religiös övertygelse. Eller som det sägs i den hiskeligt reaktionära trailern: To save the law: Break it.
Regissören Ruben Fleischer gjorde nyligen ”Zombieland”, som av genreskäl var ännu snaskigare, men eftersom ingen har problem med att man slaktar de som redan är döda, och dessutom har uselt bordsskick, kunde han ta ut svängarna. Men här är det trots allt människor som lemlästas och mördas med industriell effektivitet – av polisen. Det gör det hela lite knepigare, det tvingar filmmakarna att tynga ner dialogen med högstämda tal om rätten att ta till vapen mot ondskan.
Det är förvisso bara en serietidningsfilm men den säger ändå en hel del om Hollywoods milt sagt snåriga relation till alla de massmord som sker med jämna mellanrum i USA. Premiären sköts fram, och filmen klipptes om eftersom den innehöll en skjutscen i en biograf som påminde om verklighetens vansinnesdåd på en biograf i somras. Vilket vittnar om en lätt tragikomisk dubbelmoral.
Massaker i bio – inte bra!
Massaker i casino – helt okej…
Man kan se ”Gangster Squad” som en enda lång propagandafilm för vapenlobbyn NRA. Ja, faktiskt som en illustration av det där famösa NRA-uttalandet efter den senaste massakern nu i december i Newtown: ”Det enda sättet att stoppa en bad guy med vapen är en good guy med vapen”.
Alltså den våta juridiska dröm som Hollywood bygger på: att man med sunt förnuft kan urskilja de goda från de onda och sedan med gott samvete släppa lös helvetet på de sistnämnda.
Det är inget nytt, såklart. Det är en tanke som genomsyrar den amerikanska filmhistorien, men det blir ju aningen mer problematiskt när man försöker applicera samma tanke på verkligheten.
De stora namnen paraderar förbi. Det är bra aktörer, de levererar de tajta replikerna med tajming och tyngd, bäst är Nick Nolte i en liten men gutturalt brummande roll som polischef. Sean Penn gör sin gangsterledare med nervigt överspel och Ryan Gosling kör sin patenterade valiumapproach.
När de larmar och går an i den påkostade scenografin är det lätt att få för sig att man ser en bra film men under de extremt få andningspauser som erbjuds mellan alla skottsalvor hinner ändå insikten ikapp:
Skalar man bort våldet finns ingenting kvar.
