Ur ”The Childhood of a Leader”. Foto: SF

Psykologisk Sartre-skräck när en fascistledare växer upp

Uppdaterad
Publicerad

På tio poäng: vart är vi på väg? Ja inte till en fridsam plats det är ett som är säkert.

Efter filmens pampiga anslag där journalbilder från första världskrigets fasor ackompanjeras av Scott Walkers infernaliskt expressiva toner blir det sen mörkt. Härligt rapp kameraåkning längs tågräls tar vid. Det är skymning, hela filmen utspelar sig i någon sorts twilight-ljus (det har inget med Robert Pattinsons medverkan att göra). Musiken fortsätter vildsint och spelar vansinnigt vidare under förtexterna. Tills vi hamnar i en gammal fransk kyrka 1918 där en sjuårig pojke i änglavackert hår kastar sten på mässbesökarna.

Pojken heter Prescott och är den framtida ledaren vars barndom vi ska grotta ner oss i de närmsta två timmarna. 27-åriga regidebuterande skådespelaren Brady Corbet står också för filmens manus (tillsammans med Mona Fastvold), inspirerat av Sartres novell från 1939 med samma titel. 

Men där Sartre följer sin protagonist Lucien från att vara en bortskämd överklasspojke som i sitt identitetssökande i mellankrigstidens Frankrike växer upp till en till judehatande våldsdyrkare, stannar Corbet kvar i Prescotts barndom – nästan – hela filmen.

Den utspelar sig på mammans ärvda gods på franska landsbygden. Familjen har kommit tillbaka till Europa från USA. Pappan är amerikansk diplomat och deltar i förhandlingarna till vad som ska bli Versaillesfreden.

Straffet för stenkastningen blir, kommer prästen och mamman överens om, att stå tillsammans med prästen utanför kyrkan och be om ursäkt till alla. Förlåt för att jag kastade sten på dig, förlåt för att jag kastade sten på dig förlåt, förlåt, förlåt, mumlar Prescott, ömsom på franska, ömsom på engelska.

Hans relation till modern, deras maktspel, står i filmens centrum och fransk-argentinska Bérénice Bejo och brittiska Tom Sweet är övertygande i sitt spel som mamman och sonen. Särskilt den senare. Han gestaltar barnslig bångstyrighet och enveten envishet med perfekt gehör. Och då filmen – förutom redan nämnda Scott Walkers musik (som dock tål att nämnas igen!) – är dov och långsam, blir Prescotts överraskande små utbrott som adrenalininjektioner: plötsligt blixtrar han till och verkligen väser som en orm! 

Det tas tacksamt emot. För medan mor och son testar varandras psykologiska uthållighet (båda får tio poäng) blir det emellanåt som under en längre tågresa. Intressant utsikt, men när man åkt genom öppna landskap en stund förstår man konceptet.

Men det är alltid vackert. Lol Crawelys fina foto får de franska efterkrigsåkrarna att se precis så kladdigt kalla ut som de helt säkert var. Och i godsets många dunkla rum och salar hänger drömska draperier och doftar lika mycket cigarettrök som svunnen aristokrati.

Brady Corbet har stått framför kameran när psykologiska mästare som Haneke och von Trier stått bakom den (Funny Games och Melancholia) och det märks att han tagit intryck. Många av Corbets höga pretentioner infrias.

Några konkreta svar på vad som formar en fascistisk ledare bjuder dock inte filmen (det finns ju många ungar som har en frånvarande farsa och en knäpp morsa och ändå klarar skivan). Men på det hela taget är det en imponerande debut och Brady Corbet en regissör att hålla ögonen på.

Jag väntar med spänning på perrongen tills han ankommer nästa gång.

Betyg: 3
Regi: Brady Corbet
I rollerna: Bérénice Bejo, Liam Cunningham, Tom Sweet, Robert Pattinson m. fl.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet