Den gamla sanningen att den optimala tävlingsfilmen i Cannes ska hysa minst ett självmord, en dos svårtuggad existentialism och en massa naket verkar inte gälla längre. Av de hittills åtta visade Guldpalmspretendenterna märks två komedier och två barnfilmer – den ena dessutom med en grundkonflikt som får mig att tänka på ”Rädda Willy”.

Den sydkoreanske regissören Bong Joon Hos bidrag ”Okja” är till största delen engelskspråkig och handlar om en liten flickas vänskap med titeldjuret, som är en genmanipulerad flodhästliknande jättegris. Intrigen i korthet: Det giriga multinationella företaget som en gång klonat fram djuret vill slakta detsamma, vilket leder ut flickan på ett globalt fritagningsäventyr.

Nu är visserligen Bong Joon Hos skapelse en mycket bättre film än ovan nämnda undsätt-en-späckhuggare-drama från 1993, här finns ett slags ekologiskt och humanistiskt budskap som förvaltas väl av Jake Gyllenhaal, Tilda Swinton och de andra, men likväl är det en tämligen… vad ska man säga… lättfattlig och konventionell barnfilm.

Todd Haynes ungdomsfilm ”Wonderstruck” har jag ordat om tidigare, och till den här lättsammare samlingen startobjekt i Guldpalmsracet sällar sig också Noah Baumbachs relationskomedi ”The Meyerowitz Stories” och Michel Hazanavicius (”The Artist”) skojfriska biopic om Jean-Luc Godard ”Le Redoutable”.

Okej, den senare känns inte så apart eftersom det är en renodlad cineastfilm och den förra är lika slipat underhållande som alla Baumbachs verk, men att någon av de skulle vinna över  tungviktare som exempelvis Andrej Zvjagintsevs och Kornél Mundruczos, är lika troligt som att en rocksångare skulle få Nobelpriset…

Nå, det är elva tävlingsfilmer kvar. Den närmaste veckan kommer att avslöja om den här plötsliga dur-mentaliteten har spridit sig över hela startfältet.

Den österrikiske svartsynte Michael Hanekes ”Happy End” visas ikväll och då återställs nog den gamla ordningen. Sannolikheten att han kommer bjuda på kalasstämningar får ju anses vara försvinnande liten.