Kanadensisk films främste enfant terrible, Xavier Dolan, verkar leva i en egen tidszon där åren går i slow -motion men filmskapandet har Woody Allen-fart.
Bild- och berättarbegåvningen är chockerande nog fortfarande 20-nånting och kommer sannolikt förbli så resten av livet. Hans verk signalerar dock en äldre själ. Han var exempelvis bara 23 år då han levererade det insiktsfulla och moget existentiella transgenderdramat ”Laurence Anyways”.
För första gången jobbar han här inte utefter en egen idé, det här är istället en filmatisering av en framgångsrik pjäs, och det märks. Det är nämligen i form av ett kammardrama vi får möta Louis, en ung författare som lider av en dödlig sjukdom och gör ett kort återbesök hos sin neurotiska familj för att ta farväl.
Dolan är här på mammas gata. Det är i den dysfunktionella familjens hägn han helst förlägger sina historier. Jämförelsen är kanske lite långsökt, men jag kan inte låta bli att tänka på en annan cineastisk relationsterapeut, Ingmar Bergman. Där vår svenske ikon återkom till sin tysta gud och svartsynta fadersfigur är kanadensaren som besatt av Modern. Titlarna ”Jag dödade min mamma” och ”Mommy” talar för sig själva och är två variationer på en sannolikt självupplevd mental brottningsmatch mellan moder och stökig son.
Även här agerar en neurotisk mamma galjonsfigur, men just den här sonen är lika inbunden och timid som de tidigare varit utlevande. Samtidigt har Louis en pondus och ett slags icke uttalad makt över resten av familjen; en makt som han sannolikt fått tack vare att han för många år sedan lämnade det dysfunktionella hemmet. Han var den som hade kraften att bryta sig fri och nu när han tillbaka väntar lika mycket spontan kärlek som bittra förebråelser.
Under 97 minuter följer vi en böljande och inte sällan högljudd uppgörelse där alla försöker kommunicera med, och nå Louis, men deras cementerade roller och i vissa fall bristande självkontroll gör det minst sagt knepigt.
Det är en liten film befolkad av stora skådespelarnamn. Vincent Cassel gör den brutale brodern som aldrig riktigt kunnat smälta att Louis är gay, Marion Cotillard spelar den hunsade svägerskan, Nathalie Baye är modern och favoriten Léa Seydoux, som med sin alltid elektriska närvaro skulle kunna lysa upp en mindre stad, hoppar här in som den haschdimmiga syrran.
Med en sådan ensemble kring Gaspard Ulliel (senast sedd som Yves Saint Laurent i filmen med samma titel) kan man inte hamna fel. Här spelas det ut så att det stänker från duken, intensiteten är kompakt i närapå varenda scen.
Som teaterstycke är det imponerande, men som filmupplevelse inte lika mycket så.
Dolan och kompani jobbar visserligen hårt emot teaterkänslan genom att slösa med närbilder, med kort skärpedjup, vilket ger en ännu högre närvaro, och som dessutom är kongenialt med känslan av att alla dessa familjemedlemmar går omkring i egna små universum. Men det ändrar det inte faktum att det bakom allt larmande – och det nästan melodramatiskt överlastade soundtracket – gömmer sig en ganska tunn och i längden frustrerande gåtfull historia.
Regissören Dolan må vara ung men hans filmografi är gedigen och djupt imponerande, och även om han den här gången inte lyckas övertyga fullt ut, ska man beakta att hans lägstanivå faktiskt ligger i jämnhöjd med den genomsnittlige regissörens högstadito.