Det första mötet med den belgiske/flamländske Matthias Schoenaerts skådespelarkonst var omvälvande. Året var 2011, filmen hette Bullhead och var ingalunda hans första men det är nog inte en lögn att påstå att det var där hans karriär tog fart. Han hade förberett sig i åratal, inte minst på gymmet, för att iklä sig den Belgian Blue-biffige Jacky som drogs in i ett på många sätt smärtsamt thrillerdrama som utspelade sig inom den europeiska maffian. Hans insats i rollen som den sargade pojken som vuxit upp till en anabol tjur, hade en dov lyskraft som han, i alla fall i mina ögon, har burit med sig sedan dess.
”Testosteronstinn tillvaro”
Bara året därpå spelade Matthias Schoenaerts mot Marion Cotillard i Jaques Audiards storslagna kärleksdrabbning Rust and Bone, och sedan dess är han etablerade i branschens högsta division.
Det var Michaël R. Roskam som skrev och regisserade Bullhead, och samma sak gäller här. Racer and the Jailbird utspelar sig också i en testosteronstinn tillvaro, närmare bestämt på den europeiska racingtouren men det är inte Schoenaerts figur Gigi som kör snabb bil, det är istället hans älskade, den unga Bibi (Adèle Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen). Hennes kärlek till racingen övertrumfas bara för det hon känner för Gigi, och tillsammans utgör de tu ett sånt där fräsande hett par som nästan bara ses på duk. Gigis egna yrkesutövning, som består i att begå grova bankrån, sätter dock käppar i deras kärlekshjul.
”Lagom dos sentimentalitet”
Det tar inte många minuter in i den här filmen för att inse att detta är ett förhållande som håller toppfart med riktning mot betongväggen, vilket på intet sätt gör fascinationen mindre. Roskam lyckas precis som i Bullhead (och i sin amerikanska utflykt The Drop) skapa en hård, realistisk miljö där hans noir-dramatik kan härja fritt. Och tiga still. Han vågar ta sig tid i scener som andra thrillerskapare skulle klippt bort, om de ens plåtat dem, och ger sina verk bara en liten lagom dos sentimentalitet.
Den mjuka machomannen lever
Men okej, detta är på många sätt en romantisk konstruktion som, om man ska orka hänga med i manusets branta kurvor, tvingar en att svälja ett och annat. Inte minst det trötta konceptet ”Bara en sista kupp” och en naivt martyrartad inställning till de grovt kriminella. Gigi må ha våldet i sig men han är en renhårig kille som vare sig drogar eller svär i onödan. Kort sagt en sagofigur. Som jag ändå köper. Mest tack vare just Matthias Schoenaerts som så ofta är kraftfull och vekt sårbar på samma gång. Jo, även det är ju något av en kliché som går tillbaka till Sly Stallone (och vidare), den mjuka machomannen, men på något sätt får belgaren det ändå att leva, och svida.
Bonus: Noterar glatt en ovanligt snyggt levererad spya. De flesta filmkräkningarna brukar komma ut som segt flytande gröt, här det full fart när Gigi bjuder på sitt innersta. En liten men naggade god detalj som ger realismen ytterligare en liten boost.