Som uppvuxen i en religiös muslimsk familj mörkar han att han har träffat en amerikansk tjej, Emily. Hellre än att säga sanningen, att han varken ber till Allah eller vill gå med på ett arrangerat äktenskap, tvingar han sig själv att sitta igenom otaliga familjemiddagar dit mamman bjuder en till synes aldrig utebbande flod av möjliga brudar.
Kumail lever ett slags dubbelliv som vi såg en hel del av i brittisk film under 1980-talet. Bäst var Stephen Frears “Min sköna tvättomat” (där skådespelarmaestron Daniel Dee Lewis fick sitt genombrott). Där var de unga tu (en ung pakistanier och hans vite pojkvän) tvungna att slåss mot gamla traditioner och homofobi. I dag räcker det med reaktionära sedvänjor för att skapa samma konflikt – så om man skriver under på att populärfilmen speglar den samtida samhällets värderingar, kan man konstatera att toleransen knappast har ökat de senaste 30 åren.
Den sentida amerikanska humorns gudfader, renässansmannen Judd Apatow, har haft ett finger uppkört i många av den senare tidens komiska framgångar (från “Nollor och nördar” till “Girls”), och så även här. En av hans kreativa käpphästar säger att man, för att skapa god komedi, alltid ska börja med dramat, eftersom det är det som fångar tittaren. Humorn lägger man på i efterhand – ett råd som manusförfattarna (och äkta paret) Emily V. Gordon och Kumail Nanjiani onekligen verkar ha tagit till sig.
I grunden ligger en relationshistoria om främlingsfientlighet, gamla hämmande traditioner och svår sjukdom, en kombo som ger tyngd men som samtidigt, om det inte hade varit för den lakoniska humorn, den spetsfundiga dialogen, hade kunnat bli outhärdligt sentimental. Det handlar alltså återigen om den där fundamentala balansakten mellan salt och sött, som alla känner igen på pappret, men få kan översätta i rörlig bild.
Ett första samtal mellan Kumail och hans flickväns pappa: Den senare säger på ett trevande sätt att han alltid velat diskutera terrorattacken 9/11 med… med… eh... folk (men menar alltså med en muslim).
Kumail som är van att få liknande, fördomsfulla frågor, svarar:
“Det var en tragedi!” och tillägger: “Vi förlorade 19 av våra bästa män”...
Vanvördigt. Och kul.
“The Big Sick” är inget egenartat underverk. Man kan bocka av genrens vändpunkter, en efter en, men det är väl just det som är god underhållning; den som lutar sig mot det igenkännbara men utför egna små piruetter inom dess ramar.
Ett inspirerat skådespeleri från birollsinnehavarna Holly Hunter och Ray Romano, som mejslar fram Emilys småskruvade föräldrar, bidrar så klart också. Så fort de visar sig bultar det värme och småbubblar skojigheter.
Filmens Emily spelas av Zoe Kazan (barnbarn till regilegenden Elia Kazan). Hon har ett öppet, härligt indieskruvat och lojt sprittande agerande som Kumail Nanjiani egentligen aldrig riktigt kan matcha, men han – och verklighetens Emily – är nog glada ändå, över att ha lyckats förvandla sin egen relation till en hyllad romkom.