Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

En sällsynt stund utanför familjens dystra lägenhet. Foto: Folkets Bio

Recension: ”Den sista familjen”

Fredrik Sahlin har hängt med en sargad polsk konstnärsfamilj i en klaustrofobisk lägenhet – och känner sig märkligt upplyft.

Jag ska erkänna att jag aldrig har hört talas om den polska konstnären Zdzislaw Beksinski men den här biopicen om hans livs andra halvlek ger mersmak. Han målade dovt lysande och suggestiva scenarier som tar sig rakt in i själen på en gammal dystopiker som undertecknad.

Som privatperson verkade han, om man ska tro filmen, vara en rätt knepig typ. Men det är väl så de är, di däringa konstnärerna…

För att då inte tala om hans son Tomek, som var som ett elektrifierat nervknippe; en man med psykiska störningar, suicidala tendenser, sexuella neuroser. Kort sagt ett vrak, men med galet mycket energi. Tydligen ett känt namn i hemlandet även han, som radioman, filmöversättare och popnörd.

”Den sista familjen” öppnar med att Tomek ska flytta hemifrån, dock bara ett stenkast från föräldrarnas lägenhet, där också mormor och farmor bor – och sedan får vi följa den här knepiga familjens öde ända in i det institutionsgula kaklet.

Efter alla spaltmeter som skrivits om Polens nya hårdföra antiintellektuella klimat, och rabaldret kring den mästerliga polska ”Ida”, får man säga att politiken är märkligt frånvarande i Jan P. Matuszynskis långfilmsdebut ”Den sista familjen”. Här handlar det ändå om en händelserik tidsperiod från 1977 till 2005 då Sovjet och dess lydstater gick från hårdnackat kallt krig, via Glasnost till upplösning och in i 2000-talets turbulens.

Okej, vi ser konturerna av förändringarna, men bara knappt, men ju längre filmen lider förstår man att det finns en anledning, ”Den sista familjen” handlar just om det, familjen, dessutom om den sista i just den här släkten. Det är som ett kammardrama, dock utspelat under nästan 30 år och i främst två klaustrofobiska lägenheter i Warszawas utkanter.

Men trots alla umbäranden, konflikter och dödsfall som passar revy under de två timmarna är det paradoxalt nog en rätt upplyftande film. Den här samlingen människor, framförallt pappan och sonen, är så emotionellt störda och framförallt okonventionella att de blir ett spännande sällskap. Mycket tack vare ett dialogmanus som är så kongenialt att det verkar uppstå i samma ögonblick vi hör det.

Dessutom, som sig bör i en film om en konstnär, är bildarbetet ypperligt – och dynamiskt växlande mellan olika format.

Zdzislaw Beksinski hade nämligen en för familjen störande vana att medelst videokamera dokumentera allt som försiggick i hemmet, och här rekonstruerar fotografen Kacper Fertacz några av dessa hemvideos så att det känns som vi är där och då, i kvadratisk närhet. Merparten av bilderna i ”Den sista familjen” består emellertid av stilfulla kompositioner som får var och varannan scen att te sig som ett konstverk.

Biografiska filmer om kända människor brukar i nio fall av tio bli en tråkig slentrianprodukt där en i verkligheten spretig levnadshistoria kläms ner i en filmmall som får alla livsöden att se likadana ut.
Det här är det tionde fallet. ”Den sista familjen” har inte ett konventionellt ben i sin kropp. Eller nåja, inte många i alla fall.

Slutet kommer som en chock – eller skulle ha gjort det om jag inte hade läst på om Zdzislaw Beksinski inför visningen. Gör inte samma misstag.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet