Min mamma jobbade som guide på Nationalmuseum när jag var liten. Jag var ofta med henne på jobbet och var särskilt fascinerad av ett verk: Gustaf Cederströms ”Konungens likfärd”.
Jag satt ofta nedanför den medan mamma guidade. Bergtagen och skrämd av målningens stämning, lika dov som dess färger. Jag minns att jag var lite avundsjuk på barnet som står bredvid sin pappa och tittar på begravningståget. Jag ville också komma så nära. Jag ville in i målningen. Det var något kittlande med den.
Jag kommer ihåg allt detta när jag ser ”Dunkirk”, svenska Hoyte van Hoytemas foto håller Cederströmklass om man säger. Att det är filmat på 70 mm-film och utan digitala hjälpmedel gör också skillnad. Sällan har man kommit krigets fasor så nära genom ett konstnärligt verk. Stor svensk Oscars-chans i foto-kategorin nästa år med andra ord.
Att Christopher Nolan skulle göra film om den brittiska evakueringen av Dunkerque lät förstås intressant när man hörde det första gången. Men tänker man ”Batman”, ”Inception” och ”Interstellar” så är inte ”Dunkirk” det självklara nästa-steget. Jag har själv sett drömfilmen ”Inception” två gånger och tycker mycket om den, men är fortfarande inte säker på hur alla turer gick där nere i det undermedvetna.
Så oron hos en del möpar (militärt överintresserade personer) att Nolan skulle misslyckas med att göra historien rättvisa kan man ha viss förståelse för. Men den var obefogad.
För även om han hoppar hipp som happ i kronologin även i ”Dunkirk” så är det inga problem att hänga med i berättelsen. Det är maj 1940. 400.000 allierade soldater, främst britter, är fast i den nordfranska kuststaden Dunkerque. Hitler har dem som i en liten ask. Det är för långgrunt för den brittiska flottan att ta sig in och evakuera soldaterna. Tyskarna släpper flygblad över staden: Ge upp, eller dö.
Nolan återger berättelsen på ett storslaget och på samma gång lågmält sätt. Det redan nämnda förnämliga fotot tillsammans med den oerhört nerviga ljudbilden – klockor tickar, det skramlar, dunkar, viner och smattrar – skapar ett paniskt kaos som spiller ut i hela biosalongen, särskilt påtagligt om man ser den i det stora formatet.
En del av filmen utspelar sig på stranden, en till sjöss och en i luften. Allt vävs ihop, vi får se samma händelse upprepas ur de olika perspektiven.
På stranden följer vi soldaterna som till en början förgäves kämpar för att ta sig ut till de evakuerande skeppen. Det är här känslan från Cederströms målning är som starkast. Så många gråbruna män med livrädda och uppgivna ansiktsuttryck. Lika sorgmodigt som soldaterna bär hem den döde kungen i målningen från slutet av 1800-talet, står de i ”Dunkirk” och väntar på sin egen död.
Men på sjön kommer den engelska civilbefolkningen till undsättning. På uppmaning av den brittiska regeringen ger de sig ut i sina småbåtar och tillsammans med flottan lyckas de evakuera över 300.000 man. Än i dag talar man om Dunkirk-anda i Storbritannien när många går samman och hjälper till. Något som tål att tänkas på i dag när det dagligdags rapporteras om småbåtar överpackade med människor som guppar på havet.
Skådespeleriet är överlag imponerande. Fionn Whitehaed och Harry Styles (popstjärnan från One Direction) spelar sammanbitet 20-åriga soldater som har förlorat precis allt, utom hoppet att överleva.
Mark Rylance rakryggade – möjligen lite för högtidliga – far räddar många i sin lilla båt. Bland annat den skeppsbrutna soldaten Cillian Murphy som med små medel ger dödsångesten ett ansikte. I luften skyddar Tom Hardy i sin Spitfire småbåtarna så gott han kan från Luftwaffes bomber, man ser honom knappt bakom flygmasken (en blinkning till hans roll som Bane i Nolans avslutande Batman-film).
Några få gånger blir även Kenneth Branaghs kommendörkapten lite för högtidlig och pompös. Men det må vara hänt. Krig är per definition högtidligt och bombastiskt. Det är också dumt och barnsligt, även om inte Karl XII skulle hålla med om det.
Men det är inte dumt och barnsligt att hålla vår historia vid liv. Och gör man det med verk som Cederströms ”Konungens likfärd” och Christopher Nolans ”Dunkirk” är det både kittlande och skrämmande.