Katja Wik är bland det värsta som hänt den heterosexuella tvåsamheten sedan kvinnor blev myndiga. I sin kortfilm ”Offerrollsretorik” (2012) målar hon upp en minst sagt omysig bild av män och kvinnor i parrelationer. Kvinnor som desperat vill prata med sina män, och män som helt oförmögna att kommunicera känslor eller bjuda till, i panik väljer att tyst sura bakom tidningen, framför datorspelet, eller på åkgräsklipparen. Ett ojämlikt skyttegravskrig där bara den ena parten verkar förstå att det finns en konflikt.
I sin första långfilm ”Exfrun” fortsätter Katja Wik granska den bittra könskampen. Tre kvinnor i olika faser i livet har liksom stelnat på grund av sina kärleksrelationer: 20-åriga Klara är jättekär i sin pojkvän och försöker anpassa sig till hans krav på att hon ska vara behaglig, 30-åriga småbarnsmamman Anna tar tid på sin barnslige man när han kokar välling och 40-åriga Vera ältar sin sorg efter att ha blivit lämnad för en annan kvinna.
Kvinnorna möts aldrig, men tillsammans tecknar de en samstämmigt dyster bild av medelklassens könsroller. Det vore lätt att genast börja prata om kvinnornas jobbiga bitterhet eller för den delen: ”offerretorik”, men fastnar man där så friar man männen. Kvinnornas gnäll står knappast i paritet till de ojämlika och inlåsta situationer de befinner sig i.
Katja Wik jobbar med en svart humor i estetik och dialog. Hennes tidigare arbete med filmare som Ruben Östlund och Roy Andersson känns tydligt. Bildkompositionen och det lekfulla fotot av Martin Top Jacobsen, understryker ensamhet och tragikomik. De långa tagningarna är antingen fullproppade med betydelse, eller effektfulla stämningsskapare.
”Exfrun” alla enskilda delar är bra, men som helhet är filmen en ganska splittrad historia. Scenerna bildar ett collage snarare än en driven film, och även om detaljerna kan vara fenomenala och vissa scener extremt roliga och välspelade, saknas ett helhetsgrepp om berättandet.
Katja Wik visar dock prov på en säker filmröst i historien om Anna och hennes man på en borgerlig och snapsindränkt 40-årsfest. Festen blir ett krig, efter vilken Anna och hennes man aldrig mer kommer kunna stå som allierade. Berättelsen om kalaset är säker och självtillräcklig, utan att störas av finurliga detaljer eller överdrivet genomtänkt bildkomposition. Med sitt mörka efterspel skulle den kunna bli en helt egen film, om än lika outhärdlig som en riktigt dyster middag signerad Ingmar Bergman.
”Exfrun” är trots allt en välbehövlig örfil i dessa kvävande Alla hjärtans dag-tider, men lämnar efter sig en stor fråga om hur just dessa kvinnor hamnade i det finmaskiga nätet av skuld, skam och bekräftelselängtan. Dock borde den vara obligatorisk som konstnärlig replik till alla visningar av Eric Gandinis tämligen ofeministiska litania ”The Swedish Theory of Love”.