Recension: ”Måste gitt” driver lekfullt med allt

Publicerad

Årets första svenska biofilm är en historia om en kriminell förortskille som tar sig in i de fina salongerna. ”Det här är en film som spelar på fördomar, är våldsam och har en ganska förutsägbar ramberättelse. Ändå lyckas filmskaparna framställa guld”, skriver Sofia Olsson om ”Måste gitt”.

Förorten med stort F. Kultureliten med ett lika stort K. Två svenska fenomen som är ungefär lika tungt belastade av fördomar. I den rappa och roliga ”Måste gitt” frontalkolliderar de två världarna, fördomar både befästs och motbevisas med schwung och självsäker känsla för humor.

Det handlar om Metin (Can Demirtas) som härjar runt i Jordbro med sina polare, han säljer falska Rolex-klockor till pantbanker om dagarna och skriver dagbok på kvällarna. Han skriver ner allt han gör, allt andra gjort och sagt, i en anteckningsbok som han förstår inte bör komma på avvägar. Givetvis tappar han den, men den hamnar inte hos vare sig maffian eller polisen, utan hos ett anrikt förlag som ser potential i Metins råa och detaljerade anteckningar och vill publicera honom.

Upplägget är så problematiskt att det svindlar. Att skildra en Stockholmsförort som ett rakt igenom kriminellt samhälle där invandrarföreningar har egna domstolar gör ju inte mycket för att nyansera uppfattningen av Förorten som ”problem”. Hallå? Går det att komma undan med den berättelsen?

Ja, på något vis lyckas Ivica Zubak styra rätt. Eftersom han ställer den extrema förortsbilden mot en lika extrem tolkning av innerstaden och en kulturvärld där alla glider omkring i sekelskiftesvåningar med ett champagneglas i handen, blir polariseringen så brutal att de två världarna faktiskt närmar sig.

I ”Måste gitt” har de olika världarna mer gemensamt än vad man först kan tro: de snofsiga förlagsmänniskorna är lika moraliskt laid back och ”anything goes” som Metin och hans kompisar i Jordbro. Båda sammanhangen spelar med egna regler och jargongen är lika exkluderande på Södermalm som i Jordbro.

Dessutom är ”Måste gitt” rolig, med pepprig dialog framförd av säkra skådespelare. Här finns knappt en falsk ton eller blick, trots överdrifter och rollfigurer som närmar sig karikatyrer. Ivica Zubak är trygg i vad och hur han kan driva med känsliga saker, dialogen lyfter till högkvalitativ komik eftersom den är så snabb och inte gör pauser för att understryka roligheter.

Jag måste nämna några humortoppar: Shebly Niavarani som präktig förortsyuppie, Metins mamma (Selma Caglar), som han försöker kontrollera och beskydda efter någon slags halvhjärtad ”heders-logik”, men som bara skäller ut honom och fortsätter dejta och dricka vin. Till sist den oförglömliga förlagsredaktören Puma (Jörgen Thorsson) som är en makalös drift med en urban, cynisk och queer kulturelit.

Det här är alltså en film som spelar på fördomar, är våldsam, pinsam och har en ganska förutsägbar ramberättelse. Att Metin skriver en bok som är jättebra och att han drabbas av lojalitetsdilemma när han försöker skapa ett nytt liv… det hade kunnat skruvas till att vara något mindre slitet. Men trots alla hinder är ”Måste gitt” så väl engagerande som svängig och underhållande.

Ur vad som hade kunnat vara en hårresande problematisk berättelse om ett polariserat samhälle lyckas istället skådespelarna och Zubak, i någon slags mystisk alkemisk process, klämma fram guld.

Fotnot: ”Måste gitt” betyder ”måste dra”.

”MÅSTE GITT”

Visa

Betyg: 4

Regi: Ivica Zubak

I rollerna: Can Demirtas, Lena Endre, Shebly Niavarani, Jörgen Thorsson m fl.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet