Regissören Bong Joon Ho gjorde sitt namn känt med den hårda dystopiska ”Snowpiercer”, som hade en på pappret rätt osannolik historia om en framtid där större delen av mänskligheten gått under, och resterande spillror befann sig på ett tåg som gick i evighetsloop runt jorden. På duken fungerade storyn överraskande väl.
Det här är något helt annat. Eller okej, vi befinner oss fortfarande i en konfliktfylld framtid men annars gick tanken, inför visningen på Cannesfestivalen i maj, främst till den gamla zoologiska barnsnyftaren ”Rädda Willy”.
Där undsatte några ungar en strandad späckhuggare, och här handlar det om en liten koreansk tjej som vill skydda sin genmanipulerade flodhästgris från slakt, vilket för ut henne på en global räddningsaktion.
Det serietidningsonda företaget som har klonat fram djuret styrs av den giriga och galna Lucy Mirando (Tilda Swinton) som har en härlig Cruella De Vil-stämning kring sin neurotiska persona.
Jake Gyllenhaal gör en skruvad djurvän och TV-kändis som ställer sig i Mammons tjänst, och i andra ringhörnan ser vi djurrättsaktivister som leds av den ofrivilligt väldigt underhållande Jay (Paul Dano) – som under filmens gång får allt svårare att hålla fast vid den antivåldstanke som han så hett predikar.
Nej, satiren är inte direkt subtil, och det medvetna överspelet gränsar till galenskap men sett som ett äventyr för den för- eller nypubertala ungen, med glatt medtittande föräldrar, är ”Okja” en fantasisprakande och underhållande drift med vår tids medielogik och blind aktivism. Men kanske ännu mer en klassisk attack på den multinationella rovkapitalismen – så som den brukar se ut i princip alla dystopier.
Mörkret är lagom nedtonat för den yngre tittarens väl men det finns ändå några scener som inte riktig lämpar sig för fredagsmyset framför tv:n, men annars är detta en fin och udda mix av det redan sedda och det färgglatt innovativa. Fantasidjuret Okja är själv exempelvis en teknisk triumf, som suger åt sig klart mycket mer sympati än blötdjuret Willy.
Bonusspår:
Det här alltså den ena av de två filmer som nyligen gav festivalledningen i Cannes en extra dos magsyra. ”Okja” och Noah Baumbachs ”The Meyerowitz Stories” är produktioner i Netflixs stall och skulle som sådana inte gå upp på ordinarie fransk biograf, vilket annars är brukligt för de filmer som tävlar om Guldpalmen.
Lättare verbalt handgemäng uppstod därför mellan Netflix-bossarna och potentaterna på den stora festivalen i den lilla staden, men de förstnämnda vägrade ge med sig. Vilket fick Cannesledningen att instifta Lex Netflix, som innebär att det inte blir några strömmade filmer i Cannes 2018.
Den ständigt växande strömningstjänsten tackade naturligtvis för den globala uppmärksamheten som – bland mycket annat – resulterade i att ”Okja”, som första Netflixfilm, recenseras på dessa sidor.
Netflix-premiär den 28 juni.