”Oz the Great and Powerful” är Disneyversionen av en prequel till sagoklassikern ”Trollkarlen från Oz”.
Det börjar i svartvitt. Förtexterna är finfint surrealistiska och öppningen ambitiös, den andas gammaldags tivolimiljö och Fellini-film, i 3D.
Trollkarlen Oscar, Oz kallad (James Franco), lever ett otillfredsställande liv på en resande cirkus. Han tjänar bara småsmulor, han lurar och bedrar såväl kvinnor som publik och förtrycker sin kompanjon, en stackare (Zach Braff) som trots detta förblir honom trogen.
Men Oz jagas därifrån under våldsamma omständigheter, flyr i en varmluftballong och fångas i en cyklon.
Saker slungas, flyger, störtar, svävar och krossas, med himlens storslagenhet som fond i en underbar hissnande inledning, en sjujäklars resa, (som visar sig vara det bästa den här filmen kommer att erbjuda), genom virvelvinden och ner i en technicolor-värld där vattenfall och blomster imponerar med sådan visuell kraft att man tänker att det är något visst med 3D ändå.
Sen faller han platt i en pöl med vatten, nästan drunknar (och det gör tyvärr filmen också).
Han landar i ett land där alla han träffar propsar på att han är den väntade, den stora trollkarlen som ska rädda världen, bli kung och få landets alla rikedomar. Inte honom emot.
Genast möter han en vacker häxa. Mila Kunis, vars talanger är rätt bortkastade här, gör den, till en början goda, naiva men äregiriga häxan Theodora.
Hon drar det korta strået i deras kärleksaffär och blir, ja, ond och grön. Det funkar sådär.
James Franco är inte den mest karismatiske av alla som någonsin har lett en Oscargala, men han gör ett hjälpligt jobb i rollen som fejk-trollkarl. Han klarar av att vara en livstrött och skenhelig bluffmakare, en charmör som ljuger men innerst inne har en vänlig sida och en strävan att bli något annat.
Problemet är att sammanhanget kräver mer, i en allt långsammare berättelse, där en välbekant gul tegelväg, en apa med vingar och en krossad stad i porslin, inte riktigt räcker till för att tjusa.
De andra häxorna är trista de med. Den klichéonda Evenora (Rachel Weisz) gör inget intryck och Michelle Williams som Gilda den goda, är blond, normativ och skittråkig.
Vad man än hade önskat att den här filmen skulle vara, att flörtarna med klassikern från 1939 hade gett ”Oz the Great and Powerful” en doft av tidlös magi och stjärnglans, kanske en smak av en epok då sång och dansnummer, hantverk och dekorbyggen lämnade spår av riktig svett, verkliga sågspån, halm och plåt, så misslyckas den kapitalt.
Ingen Judy Garland sjunger. Och resultatet blir inget annat än en kommersiellt välpaketerad, halvtråkig historia om en ganska ointressant blekfis till marknadstrollkarl.