Vaiana växer upp som hövdingadotter på en polynesisk ö, någon gång förr i tiden. Redan som blöjbarn fascineras hon av det stora havet och farmoderns väldramatiserade berättelser om öbornas historia och om den fruktade halvguden Maui som orsakat en förbannelse och lockat fram horribla havsmonster.
De andra öborna är rädda för havet, och vill mest dansa omkring och äta kokosnötter och frukt under palmerna. Livet på ön skildras till en början som en kväljande exotisk dröm av konstnären Gaugin. När Vaiana blir tonåring växer dock längtan till havet för stark och hon ger sig av på en båt för att finna Maui och häva den gamla förbannelsen som hotar drabba den paradisiska ön.
Här finns flera av den klassiska sagans element, och succésäkra ingredienser som Disney lärt sig bemästra: en ung kvinna som slår sig fri från krav och förväntningar, ger sig ut på äventyr, utvecklas och räddar världen.
Vaiana är djärv och roligt kaxig och påminner en hel del om Anna i ”Frost” och Merida i ”Modig”. Tillsammans med den självupptagne och extremt underhållande halvguden Maui blir det såväl bra slapstick som halsbrytande äventyr och mer finstämda scener.Wictoria Johansson och Björn Bengtsson gör de svenska rösterna självsäkert och rappt.
Det hade varit bra med några fler roliga sidekicks, det blir ensamt på båten eftersom samtalet mellan Maui och Vaiana är det enda som bjuds. Med på resan är den intelligensbefriade tuppen Heihei, han har sina humorstunder men bidrar knappast till dialogen.
Ett gäng krigiska kokosnötspirater står för filmens absolut roligaste scen. Den är knäpp, mäktig och halsbrytande och påminner visuellt om den underskattade men bisarra filmen ”Waterworld” med Kevin Costner. Kokosnötternas lämnar dessvärre ett tomrum efter sig, ”Vaiana” hade mått bra av ett större myller.
Men de snyggt animerade seglingsscenerna då vinden swoschar i seglen och havet får vara allt som behövs, gör till och med en båtskeptiker som jag sugen på att segla.
Det allra bästa med ”Vaiana” är att hjältinnan inte behöver en förälskelse för att nå sina mål och mogna. Istället får en varm platonisk relation till Maui växa fram, och den mest innerliga bandet är det mellan Vaiana och hennes hejdlösa, äventyrslystna farmor!
Dessutom verkar det som att getingmidjornas tid äntligen är förbi. Kvinnokropparna är nästan lite knubbiga, även om bilderna av män och kvinnor fortfarande spelar på motsats: kvinnorna är inte jättesmala, men för att väga upp är männen enorma, med bringor breda som parkeringsplatser.
Musiken då? Ja, inget särskilt tänker jag direkt efteråt. Men så märker jag att jag omedvetet går och nynnar på det Oscarsnominerade titelspåret ”How far I'll go”. Så ja, nog spelar musiken sin roll väl, även om den inte känns lika pang på och självklar som exempelvis Frost-soundtracket.
”Vaiana” är ett härligt äventyr för de flesta, även om biobesökarna kanske bör ha fyllt i alla fall fem år för att inte få panik av det extremt läskiga lava-monstret som verkligen ser ondskefullt ut.