Aldrig får man vara riktigt glad. Så tänker jag när läkaren Romeos dotter blir utsatt för ett våldtäktsförsök och skadar armen dagen innan hon ska göra sina slutprov på gymnasiet. Dottern Eliza är bäst i klassen men behöver ändå bra resultat på proven för att få sitt stipendium till universitetet i England.
Romeo och hans fru Magda har gjort allt för sin Eliza, för att hennes liv ska bli det de själva önskade men aldrig fick. Och så kommer det någon jävla idiot och skadar henne så hon inte kan skriva sina prov. Romeo ser det som en personlig förolämpning men intar snabbt en pragmatisk hållning och försöker ”lösa” provproblemet åt sin dotter.
”Prövningen” är rumänsk ”Nya vågen”, ett utsnitt ur verkligheten skildrat på ett ytterst minimalistiskt vis. Filmmusik är bara att glömma, dramatiskt klipparbete likaså. Här gäller det att hänga med för att inte missa en stor del av storyns djup och komplexitet. Det är ingen annan som kommer tala om för en vad som händer eller tolka förloppet åt en, men om man skärper sig är ”Prövningen” extremt intressant.
Romeo traskar omkring i staden och försöker rädda sin dotters framtid. Han talar med rektorn, med polischefen, med kommunpampen. Under sina promenader trampar han djupare och djupare i omoralens kvicksand. Ingen är korrupt egentligen, men det fungerar liksom inte på något annat sätt. ”Man måste hjälpa varandra. Tjänster och gentjänster.” säger gubbarna. De som drömde om ett demokratiskt och modernt Rumänien men ändå hamnade i det ekorrhjul av nepotism och korruption som nu verkar omöjligt att hoppa ur.
Filmen börjar med att någon kastar en sten genom familjens vardagsrumsfönster. Är det snorungar eller ett hot mot Romeo? Svaret kommer aldrig men det är ändå ointressant, för med den scenen sätter Mungiu tonen med en diffus hotfullhet. Samma sten ringar också in det halvkorrupta och fattiga samhällets problem och det spelar mindre roll var stenen kom i från. Samhället är som det är och den begåvade dottern måste få resa bort.
Berättandet framstår enklare än vad det är. Var för sig ser de statiskt filmade scenerna betydelselösa ut, sammanfogade berättar de en komplicerad historia med många lager. Subtilitet är en dygd, visst, ändå önskar jag mig något mer förlösande och mindre jämntjockt av ”Prövningen”. Att premiären i Sverige ligger samtidigt som rumänerna demonstrerar i 100 000-tals mot regeringens mildhet mot just korruption gör att den känns något tam i stil och tempo.
När jag tänker på filmen i efterhand gillar jag den mer och mer. Den är som en portion rågmjölsgröt, inte så jättekul att äta men mättar länge. Det finns faktiskt lite sylt på gröten också: Romeos samtal med de lokala maktgubbarna är tragikomiska, och skådespeleriet är utmärkt. Adrian Titieni gestaltar med hela sin kropp hur Romeo lever sitt liv i en slags uppgiven motvilja: mot systemet, mot sin fru, mot det faktum att dottern blivit vuxen.
Dottern Eliza görs med uttråkad finess och styrka av Maria-Victoria Dragus (känns igen från Hanekes Vita bandet) och den vänlige men luttrade polischefen som alltid har en gentjänst att kräva in spelas av Vlad Ivanov. Samme man sågs som abortläkare i Mungius förra film, en obehaglig roll som ställde problematiken med ett förtryckande samhälle på sin spets: Alla kan bli onda i ett ondskefullt system.
”Prövningen” ger ändå en inte fullt lika dyster bild av det rumänska samhället, och Christian Mungiu vinkar av med en hoppfull tilltro till den yngre generationen. Den generation som i dagarna demonstrerade mot, och faktiskt stoppade, regeringens dekret för att avkriminalisera viss korruption.