Flickidolen med tidernas öppnaste ansikte och den ljusaste lilla rösten som ändå var så stadig. Han som sjöng om sol och vind och månar och härliga dagar, älskade tjejer och att spela musik, men som också led av schizofreni och slutligen tog sitt eget liv. Ted Gärdestads liv är en kontrastrik historia och det känns självklart att hans berättelse filmatiseras.
Vi vet ju hur sorgligt framgångssagan slutade, och Hannes Holm gör som många biografiska filmare: han börjar i slutet och går sen tillbaka för att berätta hur det började och hur det kraschade. Hur Ted och brorsan Kenneth skriver låtar i källaren, hur de med tonårshybris stolpar in på ett första bästa skivbolag för att lämna sin demo, Benny Andersson öppnar dörren och är skeptisk, men Ted börjar sjunga. Superproducenten Stikkan Anderson glider in i rummet och skivkontraktet är ett faktum.
Det är härligt med framgång och så länge som det går bra för Ted vet Hannes Holm precis vad han pysslar med. Dessutom är det 70-tal och ett oblygt nostalgifrosseri i solgult ljus, utställda brallor, tajta t-shirtar i trikå och glada lockiga ungdomar fulla på mellanöl på folkparksspelning. Inte nog med det: här dyker också ett radband av folkkära kändisar upp, för osannolikt nog var såväl Björn Borg som Povel Ramel och ABBA delar av Ted Gärdestads liv.
Adam Pålsson gör en otroligt lyckad gestaltning av den begåvade, stjärnögde och tjejtjusande flickidolen. Som ung studsar han liksom fram sprängfylld av sånger, känslor och framtidstro. Dessutom sjunger han bra och det är efter en stund oklart var Adam Pålsson slutar och Ted Gärdestad börjar.
När mörkret smyger på i form av illviliga röster i Teds huvud blir det lite svajigare. Från en härlig, sorglös och ganska rolig film som nästan drar åt sketch-hållet med alla kända svenskar som spelar andra kända svenskar (Jonas Karlsson gör en hysteriskt rolig Stikkan Anderson, Povel Ramels verkliga dotter Lotta Ramel spelar mamma till sig själv, musikjournalisten Per Sinding-Larsen dyker upp i peruk som musikjournalist och Niklas Strömstedt swischar förbi som sin far med lustig mustasch…) är det svår att ta kapitlet om psykisk sjukdom, bisarra utsvävningar i indiskt sektliv och konspiratorisk bakteriefobi riktigt på allvar. Även om det är välspelat blir det tunt och den så magnetiske huvudpersonen hamnar utanför historien om sig själv.
Det som däremot håller filmen igenom är relationen med brorsan Kenneth, spelad av den underbare Peter Viitanen som ofta spelar udda typer med en sorgsen botten. Man brukar prata om kemi när det handlar om att skådespela romantisk kärlek, här slår det istället gnistor om syskonkärleken. Jag gråter när Ted sjunger in Himlen är oskyldigt blå till sin bror. Det må vara en bisarr liknelse, men jag tänker på syskonkärleken i barnfilmen Frost som i finalen övertrumfar all svärmande längtan efter tjusiga prinsar.
Ted – för kärlekens skull skildrar förvisso en romantisk känslomänniska som hade intressena ”musik och tjejer”, men det är kärleken till brorsan Kenneth som griper tag i hjärtat och blir på riktigt.