Det började 1989 som en mangaserie och blev ganska snart en egen franchise i hemlandet Japan med anime, TV-spel och inte minst Mamoru Oshiis hyllade långfilm från 1995.
Nu har det alltså blivit spelfilm, en amerikansk sådan, vilket nog har upprört ett och annat renlärigt mangafan men störst rabalder blev det på grund av att den japanska huvudpersonen Major spelas av en vithyad skådespelare (Scarlett Johansson). Det är ju kanske inte är så överraskande i dessa dagar då Hollywoods antikverade tendens att måla världen i etniskt vitt allt oftare får välförtjänt smisk, men här ter sig kritiken dock inte helt självklar eftersom karaktären Major även i originalform har mer västerländska än asiatiska drag.
Visst, det är såklart ändå en form av kulturell appropriering, precis som den omständighet att 99 procent av alla japaner här pratar engelska (förutom regiikonen Takeshi Kitano som dyker upp i en liten roll som Majors boss) – men den delen av den amerikanska kulturimperialismen är vi så vana vid att ingen ens höjer ett agiterat ögonbryn.
Mangamaniker må protestera men på pappret är ”Ghost in the Shell” ännu en av de numera pinsamt många superhjältestänkare som Hollywood gödslar marknaden med. Intrigen är förutsägbar som ett skitväder över Valborgselden, men okej, den hyser ändå ett upplyftande drag av melankoli.
Det hela utspelar sig någon gång om några hundra år då hela världen är uppkopplad och precis som i alla andra, och då menar jag verkligen ALLA andra dystopier, är det ett ondsint globalt megaföretag som styr folket med girig järnhand.
Hjälten Major är en mänsklig hjärna inopererad i en omnipotent kvinnlig cyborgkropp som tillsammans med sina kollegor i en antiterrorgrupp kämpar mot cyberskurkar som kan hacka sig in i andra människors hjärnor. Hur då då, kan man undra? Det är komplicerat… men man kan säga som så att i framtiden kan man förbättra sin kropp genom olika digitala ingrepp, vilket också gör en mottaglig för integritetskränkningar som får vår tids id-kapningar att framstå som ett trevligt hyss.
Även om grundstoryn är stapelvara, är detta ändå en av de mest inspirerade bidragen i genren på länge. Mest tack vare en imponerande teknisk kreativitet, inte bara när det gäller utförandet utan också – främst – för att man har pumpat framtiden full med fantasieggande fordon, robotar och vardagspryttlar. Jo, det är främst flygande actionstunts och explosioner som fyller bildytan men skaparglädjen lyser ändå igenom.
Den framtida japanska stadsmiljön är påfallande suggestiv. I maffiga återkommande etableringsbilder över kosmopolen ser vi ett virrvarr av gigantiska rörliga reklampelare, alla av animerad hologramtyp (de där monumentala karparna som luftsimmar kring en av de många skyskraporna, är fenomenala) och nere på gatunivå möter ett gytter av gränder med en tydlig ”Bladerunner”-känsla – även om man inte riktigt når den där airen av futuristisk soptipp som rådde i Ridley Scotts gamla sci-fi-klassiker.
Eftersom filmen är anpassad för att även kunna säljas till en yngre publik är det ymniga våldet påtagligt blodfattigt och regelrätta avrättningar sker utanför bildramen. Visst, de flesta som biter i det digitala gräset är cyborgs men även människorna är här märkligt och barnvänligt blodlösa.
Dessutom erbjuder Scarlett Johansson en uppdaterad version av den sexistiskt tecknade förlagan som tvingades utföra många av sina stunts i halvnaket tillstånd – vilket ju ändå ger en aning om att tiden trots allt så sakteliga rör sig framåt.