Nya Lara Croft har pil och båge istället för skjutvapen. Foto: SF Studios

Recension: Charmig äventyrskänsla i Tomb raider

Uppdaterad
Publicerad

Efter 17 år är Lara Croft tillbaka på filmduken och den här gången har hon blivit mänsklig. Men trots att filmen gjort flera samtidsanpassningar av den en gång superbystiga spelhjälten Lara, känns handlingen inte speciellt ny.

Korten på bordet: jag har bara spelat Tomb raider en gång. Det var kanske 1999 och det gick inget vidare om jag minns rätt. Två år senare hade den första filmen om Lara Croft premiär och millennieskiftets Lara Croft var likt andra samtida actionhjältar utrustad med ett nästintill psykopatliknande mentalt pansar: Lara blir attackerad av stridsrobot, desarmerar den och byter obrydd ut dess chiphjärna mot ”Laras partymix”.

När tiotals beväpnade män bryter sig in i den brittiska aristokratens herrgård blir hon på sin höjd irriterad över att de stal den hemliga triangel de var ute efter. Och så vidare. Olikt andra superhjältar var hon dessutom sexig samtidigt som hon bekämpade ondskan.

Filmrecensioner

Alicia Vikanders Croft är betydligt mänskligare. Hon gråter när hon blir skadad, blir rädd när hon blir beskjuten och är inte lika slagfärdig som sin föregångare. Den nya Lara Croft är inte heller förförisk som Jolie – den egenskap som en gång gav Lara Croft ett existensberättigande i en spelvärld som dittills haft kralliga muskelmän på ena sidan skärmen och tonårskillar på den andra.

När vi träffar den nya Lara är hon ännu ingen fullfjädrad stridsmaskin. Hon får stryk på boxningsklubben och sladdar omkull på cykeln hon kör som matbud. Laras pappa har varit saknad i sju år, men hon har hittills vägrat skriva under de papper som skulle dödförklara honom.

När hon slutligen ger med sig får hon på det flotta advokatkontoret ett avskedsbrev från fadern i form av en sorts japansk Rubiks kub som innehåller en kryptisk lapp. Lara beslutar sig för att åka till Japan där hennes far sökte ”bevis för det övernaturligas existens”, för att ta reda på vad som hänt med honom.

Väl där tvingas hon stifta bekantskap med den obehagliga organisationen Trinity (som i Lara-filmen från 2001 hette Illuminati, men att skylla saker på just det hemliga sällskapet har fått lite för många konnotationer till konspirationsteoretiska skrivbordskrigare för att flyga 2018).

Övergången spel – långfilm är sällan lyckad och det verkar skaparna bakom Tomb raider ha förstått den här gången. Filmen har betydligt mer gemensamt med det tidiga 00-talets äventyrsfilmer med övernaturlig twist – Pirates of the Caribbean, National treasure och Mumien – än med samma eras spelfilmatiseringar.

För den som saknat mys-mysterier i form av hemliga lådor som öppnar sig när man skruvar in rätt kod, försvinnande golv och en diffus dödsgudinne-makt som inte för allt i världen får hamna i ”orätta händer” är Tomb raider ett välspelat, charmigt äventyr, om än utan överraskningar.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet