Kulturnyheterna sitter på en busstur med en irländare som älskar Stockholm så mycket att han gjort en poetisk film om den svenska huvudstaden, ”Stockholm, my love”.

– Jag kommer från en väldigt melodramatisk stad, Belfast, där alla super och slåss hela tiden. Det var en njutning att komma till den här staden för att den är så filmisk. Ljuset betyder mer här än i de flesta städer, säger Mark Cousins.

”Stockholm, my love” är artisten Neneh Cherrys filmdebut och handlar om en livkrisande arkitekt på vandring genom ett Stockholm som hon både hatar och älskar. Hon söker tröst i stadens arkitektur. Och det är en berättelse som Neneh Cherry har lätt att relatera till.

– Min mamma dog 2009 och min personliga process av att försöka läka var genom att gå. Jag tror att Stockholm räddade livet på mig, säger Neneh Cherry.

”Skrämmer andra länder”

Mark Cousins vill inte skildra Stockholms välmående områden eller de stereotypiska stockholmsmiljöerna utan tar med tittaren till platser som exempelvis Vällingby och Rinkeby.

– Man får tänka sig för när man skildrar Rinkeby, som har många sociala problem, så att man inte skildrar det som ett ”problem” utan som en plats. I filmen skildras Rinkeby som en plats där jag skulle kunna bo, säger Mark Cousins.

Hur reagerar du på hur Sverige porträtteras av Donald Trump till exempel?

– Att Sverige har tagit emot ett stort antal flyktingar skrämmer andra länder som känner sig moraliskt underlägsna. De får skuldkänslor över hur lite de själva har gjort. Det är lättare att gå till attack om man är rädd eller känner skuldkänslor, säger Mark Cousins.

– Det är nog därför Sverige beskrivs negativt i internationella medier. Man ser Sverige som skenheligt eller något av en Bror Duktig.

Gläds åt mångfalden

Neneh Cherry, som numera bor i England, ser ett Stockholm och ett Sverige med ökande klassklyftor. Men hon gläds också åt internationaliseringen och mångfalden.

– Jag kände ibland när jag växte upp att jag inte fick ta plats. Man skulle inte vara för mycket, man skulle inte synas men nu har det liksom blivit en kultur som är så mycket.