Sixto Diaz Rodriguez folkmusik höll på att bli soundtracket till Amerikas babyboomer-uppror på 70-talet. Istället blev hans album ”Cold Fact” och ”Coming from reality” kampsånger för vita medelklassliberaler som demonstrerade mot apartheid i Sydafrika. Han var ”större än Elvis” där nere, medan hans skivor sålde kanske 50 ex i USA.
 Och det var kanske lika bra det. Medborgarrätt är coolt, LSD är självupptaget.

Problemet var att Rodriguez inte hade någon aning om att han var en superstjärna. Han jobbade i rivningsbranschen och baxade kylskåp på ryggen utan att få en enda peng för alla skivor han sålt i Sydafrika. Skivbolagen gav honom sparken två veckor före jul och blåste honom sedan på alla royaltys. På 90-talet lyckades två av hans fans från Kapstaden luska ut var Rodriguez kom ifrån. De var ju övertygade om att han dött – det var allmänt känt – men hur? Ett rykte påstod att han skjutit sig själv, ett annat att han tuttat eld på sig själv på scen som ett bittert farväl till alla falska vänner som snott hans pengar.

Den här berättelsen förmedlar före detta Kobra-reportern Malik Bendjelloul genom stilsäkra animationer, talking-heads intervjuer och långa kameraåkningar där 70-årige Rodriguez lufsar omkring i snön i Detroit. Med hjälp hans bortglömda låtskatt som bakgrundmusik höjer sig filmen ytterligare ett snäpp.

Han fick kanske inte ligga lika mycket som han borde ha fått på 70-talet, men nu spenderar Rodriguez de sista ljuva åren som en stjärna. Han är inne i en juridisk process för att få tillbaka sina pengar och turnérar runt om i världen med sin musik -  istället för att gnälla över gamla tider eller Justin Bieber – som en bitter föredetting. Det mesta tack vare filmen om sitt liv.

Malik Bendjelloul har alltså inte bara gjort en vacker dokumentär av en otrolig historia, utan rivit sönder fundamentala lagar i kulturens kronologi som vi alla kommit överens om.

Jag vill tro att det är därför som film är den mäktigaste konstformen.