So I turned myself to face me,
but I’ve never caught a glimpse,
of how the others must see the faker,
I’m much too fast to take that test.
Textraderna ur tidlösa hiten ”Changes” har följt mig genom åren, dykt upp i de mest otippade lägen, och det sannolikt för att de – framförallt i tonåren – varit helt kompatibla med en gnagande känsla av alienation, att springa från sig själv och att skådespela fram bilden av sig själv.
David Jones, sedermera David Bowie, var på sätt och vis filmisk redan från start.
Även om man inte kommer ihåg honom som filmskådespelare har han gjort en hel del minnesvärda insatser. Inte minst i andra världskrigsdramat ”Merry Christmas Mr Lawrence” från 1983.
Den var som måttbeställd åt undertecknad:
Min första och största musikidol gör huvudrollen mot en då nykommen favorit Ryuichi Sakamoto – som spelar såväl stor biroll som filmens ledmotiv.
Bakom kameran fanns Nagisa Oshima som tidigare hade gjort tonårseggande ”Sinnenas rike” och ”Passionernas rike”.
Visst fanns en viss bävan, som alltid när man ser någon man tycker om kliva upp på en ovan scen, men David Bowies insats som krigsfången Major Jack Celliers satt som en smäck. Såklart. Han hade ju skådespelarutbildning (vilket jag förstod först senare) men framförallt hade han genom de första aktiva decennierna full kontroll på fiktionen Bowie. Han spelade sina självpåtagna roller, alter egon – som Major Tom, Ziggy, The Thin White Duke – med imponerande närvaro och smittande övertygelse.
Bowies första huvudroll kom i kultregissören Nicholas Roegs (Bowie valde sina medarbetare väl) ”The man who fell to earth” där han agerade en utomjording som dimper ner på jorden, blir besutten företagsledare, som dock knäcks av det rovkaptalistiska klimatet som råder på jorden. Jo, den är gjord på 70-talet...
Men roligast var utan tvekan hans cameoroll i Ricky Gervais’ TV-serie ”Extras” där pop- och rockidolen spelar en arrogant version av sig själv, som slår hårt i huvudpersonen Andys mentala solar plexus.
Bowie hade till skillnad från många skådespelarkollegor en självklar närvaro framför kameran, men å andra sidan är kanske min blick aningen grumlad, mina kritikerbrillor har nämligen en tendens att ramla av när jag ser honom agera – på duk eller scen.
I ett gammalt fans ögon kommer David Bowie alltid osa integritet, begåvning, humor, klass... Ja, han var helt enkelt Bäst.