Bild ur ”Den gröna cykeln” av Haifaa Al Mansour.

”Samhällskritiken är stenhård”

Uppdaterad
Publicerad

Isabelle Espinoza gillar vad Saudiarabiens första kvinnliga regissör har åstadkommit.

“Den gröna cykeln” är den första långfilmen någonsin som är helt inspelad i Saudiarabien och Haifaa Al Mansour är också den första kvinnliga långfilmsregissören. En historisk bedrift, i ett land där biografer är förbjudna och kvinnor varken får rösta eller köra bil.

Skoluniformsprydda, 11-åriga flickan Wadjda, drillas i koranen-texter i skolan. Hemma lyssnar hon på kassettband med rockmusik på hög volym, traskar runt i sina converse och smider planer om hur hon ska tjäna pengar för att kunna köpa den där nya, fina gröna cykeln som kommer att göra det möjligt för henne att tävla med Abdalla – den jämnåriga bästa vännen som hon gillar, men som samtidigt irriterar henne. Hon vill cykla förbi honom, vinna. Som det är nu har hon ingen cykel, kan inte ens cykla.

Hennes unga mamma sjunger i köket och retas när hon kommer hem med en hälsning från rektorn, om att hon måste börja bära slöja till skolan.

– Ska vi gifta bort dig? skämtar mamman, och Wadjda grimaserar.

Wadjda är inte road.

När önskningarna om en cykel kommer på tal blir stämningen som förbytt och mamman får ett utbrott.

Hur kan Wadjda ens be om en sådan sak?

Det är ont om slantar. Mamman tvingas göra sig beroende av en oförskämd chaufför och åka i hans minibus flera timmar om dagen för att ta sig till och från jobbet.

Och cykla gör man inte om man är flicka. Då kanske man inte kan få barn sen.

Wadjda måste själv finna råd. Hon gör affärer av allt för att tjäna ett mynt här eller en liten sedel där. Allt från att sälja egengjorda lyckoarmband till skolkamrater, till att springa småärenden åt hemliga älskande för växelpengar.

En saudiarabisk kvinnovardag träder fram, där mycket handlar om att göra sig osynlig, hålla sig undan, undan mäns möjliga blickar och utom deras hörhåll.

I kampen för att vinna prispengen i en koranrecitations-tävling i skolan och få ihop tillräckligt till sin drömcykel får Wadjda navigera mellan de traditionsbundna kvinnorna i skolans ledning, de vars stränghet är av den sort som bara finns hos den som själv blivit kuvad, och modern som bär hopp om en annan, friare framtid för sitt barn.

Wadjda och kompisen Abdallas vänskap är modern och i princip jämställd, han är som en Birk Borkason som tar hennes humörsvängningar med ro och hon är en Ronja som ibland basar runt honom väl styvmoderligt. Det är extremt fint när han, med en enorm skiftnyckel, händigt micklar loss stödhjulet till en cykel hon fått låna att öva på. Stödhjulet är en kränkning av hennes stolthet och hon gråter av vrede. Bara för att hon inte kan cykla, än, är hon inget barn. Och han förstår.

– Du får fem spänn om du slutar gråta! säger han.

Och hon räcker fram fingrarna och kniper om sedeln, innan hon visar sitt ansikte. Affärer i allt!

Regissören och manusförfattaren Haifaa Al Mansour klipper säkert i sitt material, hoppar över transportsträckorna och skapar spänning genom att växla mellan detaljerade skeenden och fragment ur den större berättelsen. 

Samhällskritiken är stenhård. Men inte utan hopp. För alla kvinnor hämnas inte på den kommande generationen med samma hårdhet som de själva mötte.

Och för Wadjda slutar det i ljuvhet. Vinden i håret och de andra bakom sig. Lite som inledningen till Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”, om ni minns, men byt ut mopeden mot en grön cykel.

Betyg: 4

Regi: Haifaa Al Mansour

Skådespelare: Reem Abdullah, Waad Mohammed m fl.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet