På 1990-talet tog ”Sex and the City” tempen på nya könsroller som uppstått i en välbärgad Manhattan-miljö där män och kvinnor börjat tjäna pengar på lika villkor.

Tv-serien kretsade kring kolumnisten Carrie Bradshaw, som upplevde en rad mer eller mindre stormiga förhållanden med olika män.

Med sig hade hon sina tre vänner, den konservativa Charlotte York (Kristin Davis), den sexliberala Samantha Jones (Kim Catrall) och den cyniska Miranda Hobbes (Cynthia Nixon), som också kämpade på med sina sex- och kärleksrelationer.

HBO-serien ansågs banbrytande, bland annat för sitt sätt att porträttera kvinnor som både hade en aktiv sexlust, och kunde diskutera den öppet.

”Jag är inte kvalificerad”

Men i en ny intervju, tolv år efter att sista avsnittet sänts, säger huvudrollsinnehavaren Sarah Jessica Parker att hon inte känner sig kvalificerad att själv kalla sig feminist.

– Jag är inte feminist, säger hon till Marie Claire.

– Jag är inte kvalificerad. Jag tror på kvinnor, och jag tror på jämlikhet, men jag tycker att det är så mycket som behöver göras att jag inte ens vill separera det längre. Jag är så trött på separation. Jag vill bara att folk ska behandlas lika.

Men hon hyllar andra Hollywood-kvinnor som talat ut om löneskillnader och orättvisor den senaste tiden.

– Jennifer Lawrence förtjänar precis lika mycket som sina manliga motspelare. Det är odiskutabelt. Emma Watson är en fantastisk ung kvinna, och det är viktigt att hon talar ut om kvinnors problem. Hon bryr sig inte om sig själv, säger hon.

Fartblind konsumtion

”Sex and the City” fick stort genomslag när den kom. Utöver den nya synen på kvinnors sexlust, hyllades den för att de starkaste relationerna genom serien var den kvinnorna hade till varandra.

Men de moraliska och politiska aspekterna av serien har stötts och blötts genom åren.

Medan en del har kallat den nyskapande, har andra kritiserat den för ett fartblint hyllande av konsumtion och skönhetsideal, samt att den bortsåg från frågor om till exempel klass och rasism.