Originaltitel: Elle s'appelait Sarah
Betyg: 3 av 5
Regi:: Gilles Paquet-Brenner
I rollerna: Kristin Scott Thomas, Mélusine Mayance, Niels Arestrup
”Sarahs nyckel” bygger på en bok av Tatiana de Rosnay och är den andra filmen på kort tid om ett nattsvart kapitel i Frankrikes historia under andra världskriget – Vél d'Hiv-razzian.
var den förra, som också återger händelserna i juli 1942 i Paris då franska myndigheter samlade ihop circa 13 000 judar, varav circa 4 000 barn, för att låta dem möta döden i gaskamrarna. Första anhalten för över 8 000 personer blev Vélodrome d'Hiver, cykelarenan som var belägen i 15:de arrondissemanget. Där rådde vidriga förhållanden; utan tillgång till sanitära faciliteter, mat eller vatten. De flesta var barn, kvinnor och åldringar. Många överlevde inte de fem dagarna i det stinkande helvete som arenan förvandlades till innan deportationerna till koncentrationsläger inleddes – i regi av Vichyregimens franska myndigheter.
Kärnberättelsen handlar om judiska flickan Sarah som lever i Paris med sin i familj på 40-talet. Hennes lillebror gömmer sig i en skrubb i lägenheten just innan familjen förs bort av fransk polis. Sarah får med sig nyckeln till gömstället där pojken troget sitter inlåst och väntar på att bli utsläppt. Hennes besatthet blir att återvända för att låsa upp.
Kristin Scott Thomas har den fransktalande huvudrollen i nutida ramberättelsen om Julia, en amerikansk journalist i Paris som åtar sig att skriva en artikel om Vel d'Hiv-räden med anledning av att 60 år passerat sedan händelsen. Hon börjar att göra efterforskningar kring den parisiska lägenhet som hennes franska mans familj tog över i början av 40-talet.
Det som skildrades schablonmässigt och med överdriven affekt i ”I gryningens timmar” återges i ”Sarahs nyckel” mer nyktert och återhållsamt. Berättelsen om Sarahs öde stärks av en måttfullhet i berättandet och av goda skådespelarinsatser – inte minst av Niels Arestrups karga närvaro.
Ramberättelsen i nutidens Paris däremot är som en sämre tv-film med töntigt platta och okunniga bifigurer. Scott Thomas blir till slut tröttsam som den liderligt sökande journalisten Julia som söker, inte minst i sitt inre, efter känslan av hur hemska historiska fakta kan vara. Småbjäfset i släkten och de egna familjeförhållanden som stör Julia (Kristin Scott Thomas) i hennes efterforskningar och vardag har en angelägenhetsgrad under fryspunkten, vilken tyvärr smittar av sig på hur man uppfattar hennes jakt efter sanningen. De orealistiskt inkompetenta kollegorna på Pariskontoret, som av dialogen att döma tycks ha landat några av världens mest eftertraktade journalistjobb utan att ha hjärnor, sänker filmen. Det är synd.
Isabelle Espinoza
Betyg: 3/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 2/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 3/5 Aftonbladet