Unorthodox börjar och slutar med Shira Haas. Bokstavligt och bildligt talat.
En och annan mästerlig aktör har passerat framför dessa ögon genom åren men israeliska Shira Haas är något speciellt, ger här prov på ett fullständigt mästerligt skådespeleri. Nä, ”skådespeleri” låter nästan lite futtigt. Hon absorberas helt av sin roll. Har en sanslös nerv, ett minspel som rymmer en myriad av känslor, en akut närvaro. Hon är knappt en tvärhand hög, men har en pondus som tornar upp sig över resten av ensemblen.
Här är Shira Haas den 19-åriga Esther Shapiro som efter en uppväxt inom den ultraortodoxa judendomen i stadsdelen Williamsburg i New York, och ett påtvingat giftermål, slutligen tar mod till sig och flyr mot friheten.
Serien bygger på Deborah Feldmans biografi om livet i den hårt kontrollerande tillvaron, som är placerad mitt i ”världens friaste land”. Den är djupt reaktionär, redigt bakåtsträvande. Som Amish, fast med flätor. Udda kläder och stenhårda regler som ska se till att hålla medlemmarna på mattan.
Sex får man bara ha på fredagar och bara i reproducerande syfte (först dock efter kvinnan gått på reningsbad i sju dagar efter mens) – för det har Gud sagt.
Bitvis är deras många föreskrifter och förbud skrattretande – för att inte tala om det där högtidshattarna som ser ut gigantiska pälspuckar – men det är ju samtidigt symboler för ett skadligt och individförtryckande religionsutö… nej, maktutövande. Makt, mer än tro. Om man ska tro filmen. Och Esthers mamma, hon som inte stod ut, som lämnade samfundet – och sin dotter – för ett fritt liv i Tyskland.
Mammans svek är ett sår som aldrig har läkt i huvudpersonen, och det är dit, till Berlin, som hon är på väg redan redan i seriens första scen. Trots att Esther är uppvuxen i USA:s största och mest nutidshippa stad har hon aldrig satt foten utanför Williamsburg, så mötet med det moderna Berlin blir chockartat. Som kliven ur en tidsmaskin stirrar hon storögt och skrämt på otäcka saker som gaypar, muslimer och skinkmackor.
Esther möter ett gäng elever på stadens finaste musikskola och dras in ett nytt sorts kollektivt, som är lika frisinnat och livsbejakande som hemmafronten var stängd och fördömande. Jo, bilden av den multikulti-artade nya tillvaron blir lite väl smörig, men kan ju ses som en reflektion av Esthers nyfrälsta känslotillstånd.
Men i hasorna har hon sin äkta man, en timid människa som skildras med vänlig blick, och dennes mer hårdföre kusin som har fått i uppdrag att få in Esther i fållan igen.
Anna Winger och Maria Schrader (manus respektive regi) gjorde sig ett namn med den globala succéserien Tyskland 83 (med uppföljare) och även här levererar de en spännande, habil och snygg skapelse – som till mångt och mycket följer gängse seriemall. Och gör sig samtidigt skyldiga några övertydligheter.
Men de fyra avsnitten är oavbrutet engagerande, så som en historia om gömda världar kan vara. Seriemakarna undviker svartmålning, anstränger sig att ge även förtrycket nyanser.
Jo, här finns en lite störande tendens att förstärka det redan berättade, men så är Unorthodox nog också tänkt att ses i portioner, inte i en enda lång sittning – det gäller att kalibrera om instrumentet när man vräker i sig lång skärmfiktion på kort tid.
Det är ändå nämnda Shira Haas som lyfter den här serien från bra till ett måste, som faktiskt lyckas hålla sin rollfigur levande och oberäknelig från första till sista ruta. Esther är driftig, nojig, osäker och självklar. Vibrerande av ambivalens.
Bonus: De ortodoxa judarna dyker upp allt oftare i film och tv. Nyligen i Rachel Weisz-filmen Olydnad, och nu i två serier – förutom denna även i israeliska feel good- och familjedramat Shtisel – där faktiskt just Shira Haas spelar en av de stora rollerna. Jag har fått serien rekommenderad för mig tidigare men har ärligt talat inte varit så peppad men nu, i och med Shira Haas, tar sig Shtisel längst upp på min digra digitala måste-se-hög.
Unorthodox finns på Netflix.