På ett behandlingshem för tonåringar med psykiska problem träffar vi Grace (Brie Larson). Hon är hemmets mest intelligenta vårdare, kanske för att hon har eget bagage och en oväntat graviditet. Grace verkar ha hittat en fast punkt i livet hos Mason, den skäggige storebrorstypen i flanell som bara vill att hon ska våga öppna sig.

Som om inte deras gnäll var nog serveras en hel buffé med mentalt instabila ungdomar som deppar och tjurar.

Hon som skär sig för att slippa tänka på pappan som slår henne, han som rymmer hela tiden och aldrig öppnar munnen. Missförstå mig rätt: det är verkligen hedervärt att skildra människor utanför den kvävande lycklighetsnormen, men det är frustrerande att alla intagna har så begränsade personligheter utanför rollen som offer.

Marcus från hooden som rappar om när hans mamma tvingade honom att sälja droger är det tydligaste exemplet på en karaktär skriven av en självhatande indieregissör. Trots en flora av diagnoser verkar alla på hemmet dessutom dela samma ursprung: rövhål till föräldrar. Och det verkar som om lösningen de behöver bara är en kompis.

På kritikerdatabasen Rotten tomatoes har ”Short Term 12” fått ”99% fresh” vilket är en oroväckande konsensus för vilken film som helst, men särskilt för en med så uppenbara brister. Det är inte misären som gör berättelsen dålig, utan att varje rymning, självmordsförsök och bipolärt breakdown är så tydligt upplagda för smash att de kommer lika överraskande som en explosion i en Michael Bay-film.

Jag kan medge att det bränner till på slutet, när Grace och hennes surrogat-lillasyster Jayden (Kaitlin Dever) öppnar sig för varandra och flippar ut tillsammans. Men transportsträckan dit är lång och ospännande.

Har vi blivit så självhatande att vi förväxlar lidande med kvalitet? Jag skulle gå så långt att kalla det fusk. Och då har jag inte hunnit nämna bilden på ett ultraljud som får symbolisera ”livets mirakel”...

”Short term 12” är amerikansk indie när den är som mest självgod.