Det finns grader i helvetet men varmast är det väl ändå i Mexiko. I alla fall på film.
Ett FBI-tillslag mot en låg byggnad i en sömning förort i Arizona. Man ska försöka rädda gisslan, tagna av en mexikansk knarkkartell. Agenterna brakar in med en truck som murbräcka, ylar ”FBI”, rör sig kvickt från dörr till dörr, mejar ner de som gör motstånd, och efter den sista skottväxlingen hittar man några gamla lik bakom en nyligen uppsatt gipsvägg.
I nästa scen har agenterna, plus tillkomna bossar, rivit ner alla innerväggar och blottlagt ytterligare ett 30-tal döda och torterade offer. Det stinker i huset, större delar av FBI-teamet står utspridda på gården utanför och avslöjar med unisona hulkningar vad de åt till frukost.
Snart sprängs en apterad byggnad och många av dem stryker med.
Anslaget är effektivt och explosivt, placerar obönhörligen hjärtat i halsgropen. Dess syfte är att etablera dels Emily Blunts huvudperson, agent Kate Macer, dels de mexikanska knarkkartellernas grymhet som får ärkeskurken Sauron att te sig som en Farbror Barbro.
Vi är ju vana att se dem så. De latinska langarna. I fiktioner som i ”Traffic” eller förra årets blodiga vittnesmål ”Heli”, och i nyheterna, nyligen de 43 försvunna och sannolikt mördade lärarstudenterna. Vi har lärt oss att det hänger stympade, nakna lik från var och varannan viadukt i det hemsökta landet.
Semester i Mexiko?
Skulle inte tro det.
Efter den här onda starten vet vi att hämnden kommer att bli ljuv. Hollywoods matematiska logik säger ju att våldshalten (X) som utövas av skurkarna, motsvaras av den brutalitet (Y) som hjältarna har rätt att använda för att stoppa dem.
Enklare och bibliskt uttryckt: Den som tar till svärd, skall med svärd förgås. Med ett stort jäkla svärd, dessutom.
Men ekvationen visar sig ändå inte vara lika självklart användbar i ”Sicario”. Regissören Dennis Villenueve (hyllad för ett annat hämnddrama: ”Prisoners”) och manusförfattare Taylor Sheridan verkar nämligen vilja lite mer än att bara stryka den mordiska delen av publiken medhårs. Här möts inte det vidriga våldet bara av tillbakastudsande kraft utan lika mycket av ett komplext och etiskt tveksamt intrigerande på statlig nivå.
Men okej, till sist är ändå resultatet i detsamma som i gemene action, här bara draperat i en mycket tunn samhällskritisk rustning.
Agent Macer är vår representant i blodbestänkta skeendet. Det är henne vi följer ner i tunnlarna under gränsen till Mexiko, med henne som vi förbluffas över det skenheliga och ondgör oss över lagöverträdelser i rättvisans namn.
Emily Blunt har fått en inte helt tacksam roll bredvid utrymmeskrävande machomän som Benicio Del Toro och Josh Brolin. Hon blir lite väl mycket en gnällig syster duktig. Del Toro släntrar vidare på sitt kända manér, grymtar och muttrar faktiskt extra mycket. Men är ju alltid bra.
Men Macers och våra (eventuella) moraliska invändningar är egentligen bara en läpparnas bekännelse. I grunden vill vi helst av allt se denna mexikanska inkarnation av hin håle få rejält med pisk.
Än så länge har mördarklanen IS inte klivit upp på bioduken, så tills det händer, vilket lär vara snart, är drogkartellerna ondaste gänget i filmstan.