Efter den tajta och välskrivna ettan kom tvåan, en sentimental machosnyftare utan rejäl manusstomme, en transportsträcka fram till den avslutande delen då säcken skulle knytas ihop.
Jag har nog aldrig tidigare sett en gangsterfilm där man i så hög grad skulle tycka synd om alla inblandade. Jorge, JW, Mrado och de andra skurkarna lemlästade, rånade och mördade men ändå skulle vi ömka dem. Alla fick en dramaturgisk motivbild i form av en kvinnogestalt de svikit: en flickvän, syrra, dotter, mamma – och deras dåliga samvete inför dessa skulle bevisa att de innerst inne var fina killar som hamnat fel.
Klichéartat känslopjunk.
Jag var besviken.
Trean är bättre. Rakare. Kärvare. Inte lika uppklippt och uppläxande (här lönar sig faktiskt grova brott). Mer realistisk i sitt uttryck, vilket var lite överraskande eftersom det trots allt är Jens ”Esteten” Jonsson som regisserar, men intrigen kan inte heller den här gången mäta sig med ettans komplexa turer i den undre och övre världen.
Egentligen ser vi på ännu en Den sista stora stöten-skapelse, där Jorge fått nog av sitt våldsamma leverne och planerar den där ultimata kuppen som ska göra det möjligt för honom och Nadja att lämna landet och leva livet delux.
Två nya karaktärer fräschar upp tillställningen. Dels Malin Buskas stramt och snyggt spelade juggemaffia-dotter Natalie, dels polisinfiltratören Hägerström (alltid sevärde Martin Wallström). De båda blir publikens ingång i historien, vilket onekligen behövs nu när JW sitter och surar i ett hotellrum i Los Angeles. Jo, det är faktiskt där han befinner sig i princip hela filmen. Jakten på den försvunna systern, som helt tog halt i tvåan, blir ett västgötaklimax av gigantiska mått. JW nålar upp några foton på en vägg, pratar med en tjej och sedan ebbar den förut så bärande berättarlinjen ut i intet. Eller nåja, i en tydligt förklarande epilog.
Det är utan tvekan en nödlösning, filmmakarna lär knappast själva vara nöjda med den, men antagligen beror denna stympning på att Joel Kinnaman under årens som gått blivit en så stor och upptagen stjärna ”över där” att han inte hade tid att ställa upp mer än så.
Det är emellertid bara en förklaring, inte en ursäkt.