Det här är naturligtvis en pomologisk paradox men om man nu ändå ska berätta om häxor, troll och magi kan man gott kosta på sig lite konstnärligt lullull.
Det gör regissören Rubert Sanders och hans anhang, och det är just de detaljerna, och vissa udda sidospår, som gör en titt på den annars strömlinjeformade ”Snow white and the Huntsman” till en hyfsat spännande upplevelse.
Snövit-sagan är i Sanders version snarare en utdragen uppdatering av Disneys tecknade klassiker än en egen tolkning av den medeltida myten som bröderna Grimm satte på pränt på 1800-talet.
De olika bärande intrigdelarna, föräldrarnas död, fångenskapen, flykten, döden och återkomsten är kraftigt förlängda och klädd i populär fantasydräkt.
Dvärgepisoden har å andra sidan marginaliserats och spetsats till. Istället för att ge rollerna till småväxta personer har man med digital magi gjort sju små gruvarbetare av ett gängnormallånga brittiska skådespelare, bland andra Ray Winstone och Bob Hoskins.
Snövit anno 2012 är, i Kristen Stewarts gestalt, naturligtvis inte samma menlösa och diskanta varelse som vi är vana att se. Här är det mer girlpower och Jeanne d’Arc-stämningar som gäller, och miljöer och teman är hämtade från ”Sagan om Ringen”, ”Narnia” och ”Game of Thrones” – även om den sistnämnda serien har ett helt annat förhållande till naken hud. ”Snow white and the huntsman” har den amerikanska klassificeringen PG-13, som inte tillåter att några lägre drifter yppas. Hon är kort sagt lika kysk som vanligt.
Charlize Therons isdrottning Ravenna däremot, är ond och således utrustad med ett kön, som hon illvilligt lockar Snövits ikoniserade pappa i fördärvet med.
Hennes person är dessutom, lite oväntat, utrustad med en backstory, där vi får skönja hennes motiv och drivkraft. Ravenna har nämligen själv lidit under patriarkatet och hennes ondskefulla intrigerande är alltså i botten en hämnd på… ja, där blir det lite oklart, om det är på ett kungadöme vilket som helst, eller om det är just Snövits anförvanter som har burit sig illa åt.
Klart är att Ravenna här framstår som en mycket tidig anarkofeminist, en galen sådan, men dock.
Kanske menar filmmakarna att det är samma sak.