Brittiske regissören Duncan Jones, son till David Bowie, har tidigare gjort prisbelönade sci-fi dramat ”Moon”. Uppföljaren, sci-fi thrillern ”Source Code”, utspelar sig i en snar framtid.
Militära helikopter-piloten Kapten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar upp i en okänd mans kropp på tåget till Chicago. Mittemot honom på tåget sitter en förtjusande ung kvinna som verkar känna honom. Åtta minuter senare sprängs tåget av en bomb och alla ombord dör.
Men det visar sig att Kapten Stevens inte dör utan helt plötsligt befinner sig i ett slutet kapselliknande utrymme, kanske i en militärhelikopter. Omtumlad och desorienterad börjar han fråga efter sina män i helikopterplutonen i Afghanistan.
Via en skärm får han kontakt med befälet Goodwin (Vera Farmiga). I knappa ordalag får han reda på att hans nya uppdrag är att, i en parallell verklighet, hitta personen som utlöser sprängladdningen på tåget innan det flyger i luften. Bombmannen planerar nämligen att utföra ett ännu värre illdåd i Chicago samma dag, där miljontals människor kan dö. Stevens måste identifiera honom innan det händer. Staden håller redan på att evakueras.
Ett kvantmekaniskt, telepatiskt förfarande gör möjligt för Kapten Stevens att få tillträde till de sista åtta minuterna av liv hos en död människas hjärna och ta plats i personens kropp. Om och om igen.
Goodwin ger ordern att hitta bombmannen innan tåget sprängs och vips är Stevens tillbaka på tåget i och exakt samma åtta minuters tidsperiod utspelar sig med samma förtjusande kvinna mittemot och samma medpassagerare som spiller kaffe på hans skor och käbblar med konduktören, innan de åter sprängs.
Det är invecklat och spännande. Dramatiken trissas till det yttersta när allt som går står på spel. Thrillern flirtar med Hitchcock, identiteter förväxlas och åskådaren anar hemligheter som fortsätter att vara dolda för huvudkaraktären. Den har något av coolheten i ”Inception” och stämningen i ”De 12 apornas armé”. Och en god filmisk idé från Bill Murray-komedin ”Måndag hela veckan”; ordentligt nedsvärtad och tweekad med kvantfysiska förklaringar.
Alltid intressanta Jake Gyllenhaal förmedlar gripande den stigande paniken hos Kapten Stevens vars möjligheter blir alltmer begränsade. Med små medel gör Vera Farmiga den strama chefen Goodwin vibrerande och ger känslomässig tyngd åt det kammarspelsliknande dramat mellan fången i kapseln och den som har makten utanför.
Innvändningen mot ”Source Code” gäller det bortslösade tillfället att utveckla den ofta duktiga Michelle Monaghans karaktär. Hon gör vad hon kan av flickväns-rollen. En kvinna som måste räddas är lite väl ålderdomligt i en annars uppfriskande modern thriller.
Isabelle Espinoza