En författare jag träffade sa i en intervju att ”vi säger alltid att vi borde fråga våra föräldrar hur det var, men vi gör det aldrig”.
Det är som att det inte går. För när kommer tillfället då det känns helt lämpligt att intervjua närstående om deras liv?
Filmaren Sara Broos försöker ändå göra just detta: lära sig mer om den framgångsrika konstnären Karin Broos som är hennes mamma. Hon bjuder henne på en resa till ett spa i Lettland och tar med kameran, men ingenting blir sagt, mor och dotter jobbar mest. Varför så tyst? undrar Sara Broos. Hur kommer jag under skinnet på mamma?
Spavistelsen blir alltså ett misslyckande, vilket kan vara spännande som konstnärlig utgångspunkt. Istället för djupintervjuer på ett hotell, gör Sara Broos ett associativt och personligt collage av egna minnen och reflektioner, kortare samtalssnuttar med mamman och gamla hemmavideos och fotografier.
”Speglingar” innehåller så mycket, men hinner sällan gå på djupet. Här finns skönhetens förbannelse, kvinnokroppen som slagfält, barn, åldrande, död och konst. Jag förstår Sara Broos frustration över den där ”tystnaden”, morsan är svår att få fatt i, men när hon väl talar är hon väldigt intressant.
Jag skulle önska att Sara Broos var envisare, att hon orkade vänta ut den obekväma tystnaden, och vågade ställa de dumma frågorna. Karin Broos är en av Sveriges största konstnärer, men hon får knappt prata något om sin konst. Vad betyder den? Vad vill hon säga? Hur ser hon på världen?
Ibland bränner det till ordentligt. Till ett gammalt klipp där konstnären och vännen Lars Lerin ligger sminkad och stenad i familjen Broos vardagsrum i det gamla värmländska huset berättar Sara att ”i mitt hem var det kaos, i mitt rum perfekt ordning”. Sara brukade drömma sig bort till höghusen inne i samhället, med trappuppgångar, prydliga namnskyltar på brevinkasten och småflickor med hela kläder och fina dockhus. Sara och hennes systrar fick ett hemmagjort mentalsjukhus i keramik av sina föräldrar.
Men det är ingen sårig uppgörelse, mentalsjukhuset har inte förstört syskonen Broos liv, föräldrarna var både närvarande och kärleksfulla. Sara Broos gnäller inte och vill inte ställa någon till svars, men jag saknar en och annan fråga till föräldrarna. Varför barnen inte gick i förskola, till exempel. Och hur de tänkte när de skapade det där dock-dårhuset till sina döttrar?
Kanske är det den intima relationen mellan intervjuobjekt och frågeställare som gör att de mest relevanta frågorna aldrig blir ställda, det är svårt att se vad som är unikt och intressant i det som är så välbekant.
”Speglingar” svämmar över av bildlig symbolik, ibland är det vackert och självklart, ibland rörigt och på tok för många klipp. En tydlig ramberättelse hade varit önskvärd, likaså att hon trots tystnaden stannat kvar där på spahotellet i Lettland och haft en bas för sina associativa utflykter i familjehistorien.
Sara Broos största förtjänst är hur hon på ett stillsamt och icke anklagande sätt lyckas visa på generationernas växelverkan. Hur vi anstränger oss för att inte göra som våra föräldrar, men ändå alltid misslyckas på några punkter.