Kombinationen Tom Hanks och Steven Spielberg borgar för snygg produktion och teknisk kvalitet, men tyvärr lika mycket för naiv helyllepatriotism.
Värst hittills är nog ”The Terminal” där Hanks spelar den östeuropeiske emigranten som på flygplatsen JFK får lära sig om sitt nya hemlands storhet.
Jo, ”Rädda menige Ryan” hade sina goda stunder, framförallt under slaktkaoset vid invasionen av Normandie – men de övriga dryga två timmarna gick på sliten amerikansk hjälteräls.
Spielberg har alltid varit tänd på ”den vanlige mannen”, han som stiger ur folkdjupet för att lära ledarna lite folkvett. Så även här i en film som drömmer sig tillbaka till när världspolitiken var enkel, åtminstone sedd i backspegel. Kriget var kallt, ryssen var dum, jänkaren snäll – och hade såväl Gud som den högre etiken på sin sida.
Intrigen lär bygga på en verklig händelse men man kan nog vara ganska säker på att det inte riktigt gick till på samma tillrättalagda vis som här.
En sovjetisk spion tas på bar gärning, alla vet att han är skyldig men han måste ju dömas i domstol och uppdraget att försvara honom går till den samvetsömme försäkringsadvokaten James Donovan, i Hanks fyrkantiga gestalt. Vilket innebär startskottet för cirka en timme av högtidligt hyllande av den amerikanska konstitutionen, ackompanjerat av tunga lass stråkar.
Det är nu vi får lättlästa repliker som ”Du är ju inte kommunist – så varför för guds skull försvarar du honom?!”
Ja, till och med fru och barn ifrågasätter hans val, vilket ger James Donovan flera möjligheter att med bister min deklarera att det minsann är hans jobb! Att alla människor har rätt till ett seriöst försvar. ”Det är det som gör oss till amerikaner!”
Med andra ord en av alla dessa systembevarande dramer som här och där intar några fåfänga poser som är menat att ifrågasätta det amerikanska agerandet, men som i slutändan försäkrar oss om att systemet alltid triumferar.
När ”Spionernas bro” på sitt omständliga vis har förklarat de moraliska och juridiska premisserna övergår det hela i ett klassiskt spionutväxlingsdrama som har en annan framåtrörelseg än filmens första debila del.
Det är såklart fortfarande ingen tvekan om vilket land som är bäst och friast i världen men när Spielberg och manusförfattarna slutar vänslas med konstitutionen infinner sig faktiskt en dos gammal hederlig Kalla kriget-spänning.
Ja, till och med ett uns humor (som den där förkylningen som sprider sig från rollfigur till rollfigur, från Sovjet till USA och tillbaka igen). Jag väljer att tro att det är bröderna Coen som har bidragit med det sistnämnda.
Jo, faktiskt, det är de glada gamängerna Joel & Ethan står som manusanvariga (tillsammans med Matt Charman), vilket ju är lite överraskande. Men inte nödvändigtvis positivt så.