De flesta hade nog med mig hoppats på att Lars von Trier, som tidigare förklarats persona non grata, skulle få komma tillbaka i år, men den danske demonregissörens seriemördarfilm The House That Jack Built fanns inte med på den lista på 18 tävlingsfilmer som lästes upp av den konstnärlige ledare Thierry Frémaux vid dagens direktsända presskonferens.
Vilket fick åtminstone undertecknads huvud att sloka lite. Ett Cannes utan von Trier är ett tristare Cannes. Men fler titlar tillkommer under den knappa månad som är kvar till festivalens premiär den 8 maj (förra året annonserade exempelvis Ruben Östlunds vinnande The Square ett tag efter den första presskonferensen). På frågan från en närvarande journalist om Lars von Trier fortfarande är oönskad i Cannes svarade Thierry Frémaux lite kryptiskt ”Vi svarar om några dagar”, vilket man nog kan läsa som att filmen trots allt dyker upp någonstans i det officiella programmet.
Även Terry Gilliams rekordartat otursförföljda film om Don Quijote, som han hållit på med – i olika former – sedan Hedenhös, lyste med sin frånvaro, men om jag tolkade den engelskt direkttolkade Frémaux rätt finns det viss chans att vi ändå får se Cervantes gamle hjälte på sydfransk duk.
Det var överhuvudtaget ont om publikfriande namn i tävlingssektionen, färre amerikanska stjärnor som kan tänkas locka media till Croisetten – å andra sidan lär nära 4.000 journalister vara ackrediterade, så festivalen kan ändå räkna med god mediasnurr.
Med tanke på den extra skjuts som jämställdhetsarbetet fick efter #metoo-hösten är det förvånande få kvinnor bland regissörerna, fyra av 18, men det är ändå något av en toppnotering när det gäller Cannes...
Nåväl, mest eggande, vid en första anblick, känns:
Cold War av Pawel Pawlikovski som slog igenom med stilfulla nunnenovisdramat Ida rotar vidare i det polska förflutna.
BlacKkKlansman av Spike Lee som berättar om en afroamerikansk polis som lyckas infiltrera Ku Klux Klan (!).
Summer, av ryske Kirill Serebrennikov (The Student) som levererar en fiktion om rockens undergroundscen i Leningrad under tidigt 80-tal, där tydligen såväl David Bowie som Led Zeppelin huserade ett tag. Regissören sitter förnärvarande i husarrest och lär, om den inte hävs, få svårt att själv närvara.
Samma öde har till och från drabbat den ständig optimistiske, iranske dissidenten Jafar Panahi. Han kommer med Three Faces, vilken beskrivs som något så udda som en feel good-road movie genom Iran... Regissören ligger i ständig fejd med makten i hemlandet, så risken är att inte heller han tillåts vara på plats i maj, men Thierry Frémaux lovade att skriva ett brev till myndigheterna i Teheran för att försöka få dem att släppa ut Panahi.
Vi får se om det får någon effekt, eller om det bara var ett utslag av festivalledningens storhetsvansinne. Klart är att festivalen, bara genom att uppmärksamma världen på regissörernas öden faktiskt gör en kulturpolitisk insats.
Den hittills enda utvalda svenska långfilmen hittar vi i huvudtävlingens farmarliga, Un Certain Regard, en sektion för filmer med ”en egen blick”. Ofta skapade av mindre erfarna filmmakare med spännande berättelser.
Guldpalmsbelönade Ruben Östlund har vunnit även denna kategori, 2014 med Turist, och nu är det en filmatisering av John Ajvide Lindqvists långnovell Gräns som fått den kvalitetsstämpel det innebär att kvala in här.
Det är den relativt nybakade regissören Ali Abbasi som ska föra över författarens fria fantasier till rörliga bilder. John Ajvide Lindqvist summerar filmen på sedvanligt slagfärdigt vis, och kallar den: ”En icke-binär naturromantisk skräckthriller”.
Det väger kanske inte upp von Trier-bristen på festivalen, men är ändå eggande för alla oss som blir ystra av tanken på svensk genrefilm frontade av troll och annat oknytt.