Ett liv proppfullt av död och ensamhet. Så kan man beskriva Mr Mays tillvaro; en medelålders kommunanställd som letar anhöriga och ordnar begravningar åt människor som dör ensamma. Detta gör han med stor nit och omsorg, men trots det är han oftast den enda sörjande på begravningarna han arrangerar. Mr May lever sitt liv lika ensamt och torftigt som de döda han sörjer så för.
Han är den gamla tiden. En liten försynt man i välstruken skjorta som alltid ser sig för tre gånger innan han går över gatan, som sköter sitt arbete så noggrant att han blir uppsagd på grund av ineffektivitet. Chockad och bitter bestämmer han sig för att till varje pris “lösa” sitt sista fall: en alkoholiserad man som dött ensam i Mr Mays kvarter, och till råga på allt i en exakt likadan deprimerande lägenhet som den Mr May bor. Efter att ha sett sitt eget tragiska liv i spegeln ger han sig ut på sitt sista äventyr som detektiv, en resa som kommer förändra hans liv.
Berättelsen bjuder inte på några större överraskningar, vår torftiga begravningshjälte transformeras med hjälp av en kvinna, ett paket glass och en slurk whisky. Den nya, hårda tiden är nästan parodisk, med glansiga och flinande riskkapitalistschabloner som sätter kylig effektivitet långt framför omsorg och respekt för de döda.
Det är tur att Eddie Marsan i huvudrollen är ett sånt skådespelargeni, vars försiktiga men precisa rörelser, tonfall och ansiktsuttryck rätar upp filmens pekorala slagsida. Det är verkligen hans film, regissören Uberto Pasolini menar till och med att han skrivit manuset speciellt för Marsan. Även '”Downton Abbey”-kändisen Joanne Froggatt gör en utmärkt insats som uppvärderar det alldagliga och timida.
Fotografiet är vackert men på gränsen till övertydligt då det fullkomligt skriker ut att Mr May är ensam och prydlig. Det kan närmast beskrivas som en orgie i gyllene snittet, med Eddie Marsan som en integrerad del av den grå men fulsnygga brittiska miljön: Mr May bredvid en staty, Mr May äter tonfisk, Mr May väntar tålmodigt vid ett övergångsställe...
Även om ”Still Life” är ganska konventionell, så spelar Uberto Pasolini i slutändan ändå precis rätt på de sentimentala strängarna. Just när det är på väg att bli för sockersött så hejdar han sig, för att slutligen blåsa på med den allra mest tårkittlande slutscenen. Det funkar för mig. För trots allt är det inga oviktiga frågor det handlar om: döden, ensamheten, kärleken.
”Still Life” är ett konservativt men charmigt stilleben av ett samhälle och en tid som, på gott och ont, är på väg bort.