Sarah Polley spanar in släkten. Foto: Folkets Bio

”Stories We Tell”

Uppdaterad
Publicerad

Renässanskvinnan Sarah Polley gör smart och snyggt konstruerad metadokumentär om sin egen familjs hemligheter.

Kanadensiska regissören/skådespelaren Sarah Polley gör huvudrollen i en av mina absoluta favoriter i sorgebearbetningsgenren, ”Mitt liv utan mig”. Hon lyser i sitt spelade svårmod i det stillsamma men paradoxalt nog upplyftande cancerdramat av spanska Isabel Coixet, där en ung kvinna planerar sitt barns kommande liv som moderlös.

Hon stod också som en fyrbåk bland stapplande zombies i remaken av George A. Romeros ”Dawn of the Dead” och mutade in sig i min hjärna redan 1997 i Thom Fitzgeralds på tok för okända familjedrama ”The Hanging Garden”.

Sarah Polley har konsekvent hållit på sin integritet, slagit dövörat till Hollywoods lockrop, valt projekt efter innehåll och på senare år kommit ut som begåvad berättare.
I just det här fallet handlar det om hennes egen familj och dess hemligheter.

Svenska filmare har på senare år allt oftare vänt dokumentärkameran mot sig själva och/eller sin släkt. Möjligen är det ett resultat av den egofixering som råder i media, från alla dessa slappa krönikörer, till Facebook och Twitter – alla tror att just deras frukost är lite intressantare att orda om än grannens.

Nå, ibland bär det hela vägen (”Alice och jag”, ”Han tror han är bäst”) men alltför ofta tvingas vi se produktionsmedlen gå till utvidgade videodagböcker gjorda av människor vars ego är större än deras talang.
I Sarah Polleys fall är omständigheterna de motsatta. Hon har större vyer, lyckas göra det specifika allmängiltigt, det personliga universellt.
Det är svårare än det låter.

”Stories We Tell” är smart på så många plan, utan att på något sätt vara svårtillgänglig eller krystat knepig. Det är metafilm och släktkrönika på samma gång – en dekonstruktion av den egna familjens historia, och samtidigt en amatörpsykologisk iscensättning som påminner om minnets otillräknelighet, om perspektiv och sanningsbegreppets flyktighet.

Pappa Polley läser ur sina memoarer, dottern spelar in, vi följer med på hennes jakt på den där Hemligheten, regisserat såklart, det har gått några år sedan Sarah Polley fick reda på det som är filmens vändpunkt, och som inte ska avslöjas här, men ändå hela tiden närgånget engagerande.

Nutida intervjuer blandas med gamla super-8-bilder, och något nyare videoklipp (allt verkar besynnerligt väldokumenterat, men det får sin förklaring) och över detta ligger pappans förvånansvärt odramatiska återgivelse av omtumlande händelser.

”Stories We Tell” påminner i sin osentimentala men humanistiska ton om stämningarna i regissörens bokstavligt sett egna version av romkom som kom ifjol, ”Take This Waltz”. Så även om hennes Alice Munro-filmatisering ”Away From Her”.

Regissören Polley ligger nära det breda, det lätt igenkännbara men tillför alltid en litet egen skruv – eller… ”skruv” är egentligen för mycket sagt, snarare rör det sig bara en befriande stämning av att allting går, att garderober ska luftas och förväntningar ställas på ända.
Jag får intrycket av att Sarah Polley gillar Människan.
Det är ganska ovanligt.

”Stories We Tell”

Visa

Betyg: 4

Regi: Sarah Polley

Med: Sarah Polley, Pixie Polley, Mark Polley m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet