”Straight Outta Compton”

Uppdaterad
Publicerad

Den tillrättalagda historien om ganstaraparna N.W.A ger Kristoffer Viita en potent känsla av ålderskris.

”Straight Outta Compton” framkallar en potent känsla av ålderskris. Artister som formade min bild av anti-etablissemang innan jag kom i puberteten, har idag blivit så framgångsrika att de kan producera en miljondollars-biopic om sig själva, som dessutom blir en miljondollarskassasuccé.
Det är ironiskt: På slutet av 80-talet ville FBI och den kristna högern förbjuda N.W.A:s våldsamma musik. Idag har de själva makten att censurera de mindre smickrande delarna av sin våldsamma musikhistoria.

Medlemmarna får varsitt lösryckt intro: I filmens första scen rymmer langaren Eazy-E från ett crackhus som stormas av ett SWAT-team. Vi förstår att han levde livet som han rappade om (trots att han var gruppens sämste versdribblare). Den sociologiskt observante Ice-Cube (spelad av sin egen son) blir omotiverat plockad av snuten och kallad ”nigger”, underbarnet Dr Dre drömmer så lite om en karriär och så mycket om beats att morsan kastar ut honom. Ni fattar.

Tillsammans med de bortglömda Mc Ren och DJ Yella (som senare blev porrfilmsregissör) bestämmer sig gänget för att skildra livet i ghettot Compton, Los Angeles under sent 80-tal: polistrakasserier, segregation och gängkrig. Ständigt klädda i svarta Dickieskostymer och Raiders-kepsar.

Misshandeln av Rodney King och upploppen i Los Angeles 1992 blir en slags peak i snuthat där de rivaliserande gängen Bloods och Crips faktiskt enades mot polisen, vilket regissören F. Gary Gray illustrerar vackert med en röd och en blå snusnäsduk – knuten mellan två händer framför en brinnande stad. En liknande vapenvila upprepades under årets upplopp i Baltimore efter att ytterligare en ung svart man dött i polisförvar.

Som kommentar till dagens amerikanska debatt om segregation och polisbrutalitet är ”Straight Outta Compton” kusligt aktuell. Jag fattar också att regissören F. Gary Gray vill visa hur den vita musikindustrin försökte blåsa N.W.A. men allt viftande med kontrakt och ”varför får jag inte mer pengar” är filmens klart tråkigaste element, bortsett från när Ice-Cube slår sönder ett kontor på Priority Records med ett baseballträ.

Andra töntiga scener inkluderar hur Ice-Cube skriver manus till (F. Gary Grays) stonerkomedi ”Friday” och skrattar åt sina egna skämt, eller när en klubbpromotor med samma klädstil som Prince i ”Purple Rain” försöker grusa grabbarnas drömmar och säger att deras ”reality rap” aldrig kommer funka (”Jo, det kommer den!” tänker vi).

En av filmens bästa stunder är däremot när Eazy-E måste lära sig rappa, men snubblar över tempot i inledningen till singeln ”Boys N the Hood” på ett sätt som inte går att beskriva som annat än gulligt.

Mycket måste avhandlas men regissören F. Gary Gray lotsar publiken med fast hand. N.W.A:s upploppsdrabbade turnéer, gruppens splittring, Eazy E:s död i AIDS och Dr Dres övergång till Death Row records, som blev begynnelsen till 2pac, Snoop Dogg och hiphopens våldsammaste era. 

Ett mindre bra jobb gör F. Gary Gray med att skildra kvinnor, som antingen spelar videoslampor, stöttande flickvänner eller arga morsor. Regissören duckar också för den direkt misogyna aspekten av N.W.A:s förflutna. Dr Dre dunkade Dee Barnes, en kvinnlig reporters huvud mot en vägg och sparkade henne i revbenen – en händelse som fanns med i ett tidigt manusutkast men utelämnades i filmen.
Den negativa pressen fick Dr Dre att göra en offentlig ”ursäkt”, som i efterhand bara framstod som ett taffligt anlagt PR-bandage. 

Filmen har överskuggats av fler kontroverser: Suge Knight, den gamle skivbolagsbossen för Death Row backade ihjäl en man med en pickup under filminspelningen. Nu väntar mordrättegången. Nördigare saker, som att N.W.A ska ha burit fel sneakers och anakronistiska baseballkepsar har rört upp internets känsliga små magar.

Med så mycket gratis förhandshype är det rent obegripligt att inte SF visade intresse för filmen innan den haft amerikansk premiär.
Jag glufsade åtminstone girigt i mig den maffiga portion (147 min!) gangstarap-nostalgi som nu äntligen serveras svenska biobesökare. Även om jag hellre sett historien om N.W.A skildras råare, eller för att använda Ice-Cubes ord, med ”No vaseline”. 

Betyg: 3
Regi: F. Gary Gray
I rollerna: O´Shea Jackson Jr, Corey Hawkins, Jason Mitchell m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet