Regissören, skådespelaren – legenden! – Clint Eastwood är en av de största i branschen, genom tiderna. Han tillhör den skara dukpersonligheter som utgör Hollywoods själva fundamentet, och självbild.
Speciellt har han varit med och format en av filmstadens mest bärande myter, den om handlingarnas män, som varandes så mycket ädlare än de däringa hopplösa byråkraterna som inte vet något om verkliga livet. Alltså konlikten mellan ”pencil pushers” och hjältar, slemma officerare kontra soldaten på slagfältet, den vanlige mannen kontra den korrumperade makten – ja, ni vet.
Alltså samma myt som Donald Trump har strechat ut så att den passar även honom, vilket nyligen fick Clint Eastwood att visa honom sitt stöd.
Det där sista sved.
Min gamla tonårsidol (från ”Dirty Harry”-tiden) har kanske alltid varit en republikan men många av hans regijobb har ändå gett sken av en humanistisk högerman, med en tolerant syn på omgivningen. Att han skulle ge sin röst till en hal affärsman som slungar ovett över minoriteter kom ändå som en överraskning.
Nå. ”Sully” berättar om den verkliga händelsen den 15 januari 2009 då ett passagerarflygplan som nyss startat från La Guardia i New York förlorar kraften i båda motorerna, vilket får kaptenen, Chesley ”Sully” Sullenberger, att ta det oortodoxa beslutet att nödlanda planet på Hudsonfloden, mitt i staden. Alla 155 ombord överlevde och Sully firades som hjälte.
I alla fall av ”vanligt hyggligt folk” och media.
Byråkraterna i toppen för flygbolaget och haverikommissionen var dock inte lika imponerade. Varför vände Sully inte om, och flög tillbaka till flygplatsen? Flygsimulatorerna visar att det skulle ha varit möjligt. Sully riskerar vanära och indragen pension.
Clint Eastwood och manusförfattande Todd Komarnicki jobbar utifrån Sullys självbiografi, och har skapat en indignationsdriven sak där det aldrig är någon tvekan om vem som sitter inne med sanningen och det sunda förnuftet. Visst låter de Sully själv vackla lite, och ett kort tag verkar skrivbordssoldaterna ha övertaget, men det är som ni förstår kortvarigt.
Sully görs för övrigt av Tom Hanks – som kanske mer än någon annan inkarnerar den rekorderlige, hederlige amerikanske mannen som är en hörnpelare i överst nämnda myt. Här jobbar han på tomgång. Vilket i och för sig räcker för att landa den här fyrkantiga staffagerollen.
Men det handlar inte bara om Sully. Det här framförallt en hyllning till alla de män och kvinnor som tar sitt ansvar, gör sitt jobb, dessutom gör det bra, utan att förhäva sig, utan att få något tack.
Jo, de får de, i slutet, där Clint ger dem en eloge: The best of New Yorks finest worked together on this day… osv…
Och visst är de värda en ros för sin insats, men allt patriotiskt pianoklink, det sentimentala slutet och den falskt blygsamma (återkommande) frasen ”Äsch, jag gjorde bara mitt jobb!” får mig ändå främst att tänka på Monty Python-sketchen ”Bicycle Repair Man”, där Michael Palin gör en superhjälte som rycker ut så fort någon fått en punka. Han vägrar ta emot några tack för sina stordåd: No need for all that. It is all in a days work for bicycle repairman!
Det är tveksamt om det var dit Mr Hollywood ville att våra tankar skulle gå.