Några tydligt blinkande 1970-talsmarkörer:
Björn Borg, proggen, Geijeraffären, Vietnamrörelsen och – såklart – Ronnie Peterson.
Undertecknad har aldrig förstått tjusningen i att se andra människor åka bil men Ronnie Peterson var ändå en lika självklar del av min referensram som Kiss och Clintan. När vår enda riktigt upphöjda Formel 1-stjärna dog, efter den söndertrasande kraschen på Monzabanan 1978, fick han rena statsbegravningen. Han var ju ingen vanlig bil-drulle, han var Kung Ronnie av Asfalten.
Med tanke på hur besatt vårt filmfolk på senare år har varit av att skildra svenskt 70-tal borde ju den här filmen gjorts för länge sedan, men helst då som en fiktion, sannolikt med Adam Pålsson i huvudrollen. Här finns i alla fall de givna premisserna, som stora skjortsnibbarna, den eviga ciggen, brudarna, skumpan, idoldyrkan av män med stora polisonger.
Istället är ”Superswede” en tämligen timid dokumentär som aldrig lägger i högsta växeln – förutom då när det gäller hyllandet av Ronnie Peterson själv. Där tas det i. I de hänseendet påminner ”Superswede” mest om de där avsnitten i SVT:s ”Mästarnas mästare” där de tävlandes karriärer presenteras till utsliten hårdrock.
Redan i anslaget, där Ronnie Petersons dotter Nina för första gången återkommer till Monzabanan slås en sentimental ton an, med pianoklink i moll. Kameran följer bakom henne och håller sig i resten av de 90 minuterna på respektfullt avstånd från både henne och huvudpersonen. Pianot återkommer många gånger, så även en inte alltid helt motiverad slowmotion. Här ska inte rotas, här ska rosas.
Vilket i och för sig är fint, men det gör tyvärr att det är svårt att skymta personen bakom vår största racingstjärna.
Som biografisk filmupplevelse betraktat lämnar ”Superswede” alltså ingen gummi på asfalten (sorry, ska lägga av med saggiga racingmetaforer nu…) men det hindrar inte att det ändå är ett spännande tidsdokument, en tripp ner för minnenas allé. Inte minst till hågkomsten att detta var en tid då inte bara motorburen ungdom brydde sig om Formel 1-cirkusen; till en tid då Niki Lauda, Mario Andretti och Emerson Fittipaldi var hushållsnära namn i de svenska stugorna (vem kan idag kläcka ett enda Formel 1-namn?) – och de är alla med här och vittnar om Ronnies storhet
De var som rockstjärnor, med eld i baken. Tyvärr bokstavligen så.
På 70-talet satsade man nämligen mer, mycket mer, på snabbhet än säkerhet. Chassit på förarnas bilar var rekordtunt, nästan som ugnsfolie, vilket gynnade farten men gjorde fordonen till rullande likkistor. Vid krock veks de ihop till brinnande infernon.
Närheten till döden svetsade förarna samman, berättar filmmakarna, som fokuserar just på hur goda vänner konkurrenterna var utanför banan – i en sekvens ser vi Ronnie festa och skoja med George Harrison och andra jetsetare. Mot slutet antyds motsättningar i det egensinniga gänget men inte heller den konflikten utvecklas.
Det här är en hygglig film om en hygglig kille som var fena på att köra bil – och som dog på tok för tidigt.