Både Ekonomiskt och kritikermässigt. Och efterhennes långa karriär, senast med mästerverket ”Blue Valentine” är det heltvälförtjänt att Williams blivit indiefilmernas Meryl Streep. Hon kan förvandlavatten till, om inte vin, så åtminstone juice.
I ”Take This Waltz” spelar hon Margot, som bormed sin pojkvän Lou (Seth Rogen) i Queens, New York. De har ett kärleksfulltförhållande, komplett med töntiga smeknamn. Men när en konstnär med mörkalockar flyttar in tvärs över gatan känns inte hennes trivseltjocke kock tillpojkvän lika spännande längre. Trots att Lou har ambitioner, jobbar med enkokbok om kyckling, han är omtänksam, rolig. Men, och det är väl den läxan somär så grym i ”Take This Waltz”; ibland spelar det ingen roll vem du är för någondu älskar ska krossa ditt hjärta.
Så fort Margot fått syn på sin nya snyggagranne vet vi att spelet över. Vi tvingas ändå genomlida hela processen där hontvivlar, träffar honom, försöker hitta ursäkter att bli förbannad på sin killeoch till slut kapitulerar för sin egen kåthet.
En del verkar ha tolkat ”Take This Waltz” somatt Margots uttråkade liv och hennes efterföljande otrohetsaffär beskriver enkvinnas ”inre resa” eller något lika kvasifeministiskt. Och om någon villrättfärdiga sitt eget kärlekshyckleri är väl det synd, men det känns verkligensom att de missat poängen. Filmen tar inte ställning, utan visar vad som händerde flesta västerländska par som blir ihop av kärlek istället för nödvändighet. Och det är inte alltid vackert.
Men när tiden kommer för sensmoralen att smöraspå blir det lökigt. ”Nya saker blir gamla snabbt”, säger en gammal, svart ochnaken kvinna (så vi vet att hon har rätt!) till Margot för att understryka detfåfänga i hennes planer. Kunde vi inte fått lista ut det själva?