”Tarantinos hämndbegär verkar omättligt”

Uppdaterad
Publicerad

Blodet sprutar som ur fontäner i ”Django Unchained” men hade blivit bättre om regissören dödat några darlings, tycker Fredrik Sahlin.

”Pulp Fiction” kommer nog alltid vara Quentin Tarantinos magnus opus, bättre än så kommer han aldrig att bli men i ”Inglourious Basterds” kom han ändå nära. Väldigt nära.
Denna ”jewish revenge”-film innebar något nytt i Tarantino-town, en liten men ändå tydlig utveckling, en knuff framåt, bort från den tomma, poserande våldsgymnastiken i ”Kill Bill”-filmerna.

En mognad – om man nu får drista sig att vara lite lätt förmäten.

Det som framförallt gjorde ”Inglourious Basterds” till stor filmunderhållning var det faktum att språket fick spela en lika stor huvudroll som någonsin några av de stora affischnamnen. Tarantino har alltid gillat att låta karaktärernas svada ta plats men här tog han ett steg till, behandlade inte bara dialogen som kuriosa; här kunde dialekter, idiom och språklig ekvilibrism göra skillnad på liv och död. Bokstavligen så. Kul. Elegant.

Jag intog med andra ord biofåtöljen med höga förväntningar. Det vankades filmfest. Och det börjar bra. Som vanligt är det knökfullt av fyndiga detaljer och filmhistoriska referenser.
Premisserna är de vanliga. Det finns många onda män, det finns några få goda, och de förstnämnda ska slaktas. Tarantinos hämndbegär verkar vara omättligt.

Den här gången får faktiskt en tysk agera hjälte: prisjägaren/tandläkaren Schultz (Christoph Waltz) och vid hans sida Django, den slav som han befriat och som spelas av den ständigt kisande Jamie Foxx.

I ”Django Unchained” försöker regissören upprepa succékonceptet från nazifilmen, men lyckas sådär... Kontrasten mellan det enstaviga och det ekvilibristiska tar onekligen hem några poänger under den två timmar och 45 minuter långa filmens första hälft.
Den inledande scenen, där Schultz med sin trestaviga vokabulär försöker kommunicera med några gutturala slavhandlare, är exempelvis Tarantinounderhållning på hög nivå. Sekvensen avslutas med en plötslig våldseruption och summerar, precis som ett gott anslag ska göra, filmen i ett nötskal.

Den kommande dryga timmen är mer av samma sköna art. Den språkliga stiliseringen stegras, blodet flödar med allt större tryck och allt vore väl toppen om Tarantino hade rundat av någonstans där. Mer stoff än så har han nämligen inte. Vilket dock inte verkar bekomma honom. Alls.
Istället tvingar han ut Django och Schultz på en omständlig och krystad räddningsoperation (Djangos fru ska undsättas) som bland annat inbegriper en Leo DiCaprio som förtvivlat försöker skapa liv i en tunt skissad skurk som fått alldeles för mycket duktid.

Mot slutet är det som att pojken i Tarantino inte kan hålla sig längre, hans infantila sida tar över helt och fantiserar fram en våldsorgie där blodet kommer som skjutet ur gejsrar och där det regnar kaskader av kroppsdelar, allt till tonerna av cool gangsterrap.
Där blir det bara fånigt. För mycket.
Tarantino avrättar människor på löpande band, han kunde gott ha dödat några darlings också.

Betyg: 3

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare: Jamie Foxx, Cristoph Waltz, Leonardo Dicaprio

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet