Foto: Folkets bio

”Taxi Teheran”

Uppdaterad
Publicerad

”Så meta och självmedvetet att man måste älska det”. Sofia Olsson gillar Jafar Panahis halvdokumentära taxitripp.

Regissören Jafar Panahis liv är enoavbrutet intressant följetong. Han är ständigt i bråk med den iranska regimen, har dömts till långa fängelsestraff, husarrest och är numera belagd med filmförbud och får inte lämna landet på 20 år. Han slutar aldrig ta parti för de utsatta, i nio fall av tio iranska kvinnor.
Under husarresten gjorde han dokumentären “This is not a film” i sitt hem, smugglade ut den på en usb-sticka inbakad i en kaka, och visade den på filmfestivalen i Cannes.

Panahi tänker inte sluta göra film, det är tydligt, och han verkar trots alla motgångar vara på förvånansvärt gott och pillemariskt humör.
I sin nya film spelar han själv den iranske filmaren Jafar Panahi som på grund av filmförbud börjat köra taxi i Teheran. Nej, jag skrev inte fel. Panahi spelar sig själv, det är ingen dokumentärfilm det här, men heller ingen ren fiktion. Han blandar och ger, smyger med gopro-kameror, pratar hemlighetsfullt om sin karriär och förvirrar publiken tills det bara är att ge upp och inse att det är lönlöst att försöka genrebestämma “Taxi Teheran”.

Taxin är en genial inspelningsplats: väl avgränsad, mobil och tillåter intressanta möten. Särskilt spännande blir det eftersom Teheranborna alltid verkar dela taxi med främlingar. En taxi är mer som en buss som man kan hoppa in i om det finns plats, och Panahi berättar själv i intervjuer att han kom på idén efter att ha lyssnat på medpassagerare i taxibilar. Han insåg snabbt att han inte kunde smygfilma dem, det var för riskabelt för alla inblandade så han fick använda skådespelare, både amatörer och proffs.

“Taxi Teheran” är rolig. Filmregissören Jafar Panahi är dåligt förklädd i gubbkeps och blir snabbt igenkänd av en cineast som säljer förbjudna internationella filmer på dvd. När cineasten misstänker att Herr Panahi håller på med en ny film eftersom den förra passagerarens repliker påminde om något ur Panahis film “Den vita ballongen”, så blir det så meta och självmedvetet att man måste älska det.

Där kliver på en brådmogen systerdotter i mellanstadieåldern som gör en egen film som ett skolprojekt, och Panahi klipper ihop hennes skakiga bilder med taxibilens flera olika kameror. Fotot ser förvånansvärt bra ut, trots bedrövliga villkor. Inte heller blir det enahanda, även om kameran aldrig lämnar bilen.

“Taxi Teheran” lider något av en överdriven tydlighet. Panahai plockar exempelvis upp en känd människorättsaktivist, vännen och juristen Nasrin Sotoudeh, som får hålla föreläsning i bilen. Då faller styrkan i fiktionen och blir till en duktig dokumentär som inte berör på samma vis som en god berättelse.

Risk för övertydlighet blir det också då hans filmande systerdotter läser upp reglerna för att göra film i Iran, men här fungerar greppet eftersom han faktiskt lyckas få fram absurditeten. Systerdottern försöker göra film men måste underkasta sig filmpolitiska lagar i stil med “en positiv rollfigur får ej bära slips”.

Jag blir nervös över hur han ska sy ihop det. Men som han gör det! Jafar Panahi visar med “Taxi Teheran” att han förutom att outtröttligt utmana den iranska regimen, dessutom är fruktansvärt rolig och behärskar filmmakandet så till den milda grad att han kan kosta på sig att både vara tramsig, allvarlig och dessutom göra ett ironiskt hjälteporträtt av sig själv.

Betyg: 4
Regi: Jafar Panahi
I rollerna: Jafar Panahi, Nasrin Sotoudeh mfl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet