Kanske är det en omöjlighet att en skildring av palestinsk-israelisk kärlek skulle kunna vila i själva förhållandet, utan att gå alltför djupt in i den sociokulturella problematik som en sådan relation kan innebära. Men den långfilmsdebuterande, Israel-födde amerikanen Michael Mayer lyckas riktigt bra med att åstadkomma just detta under ”Tel Aviv”:s inledande hälft.

Jag skriver ”lyckas riktigt bra”, eftersom ”Tel Aviv” inledningsvis tar avstamp i en förtjusande flirt mellan två unga män, och genom att stå väl förankrad där en lång stund får mig att tro att det är just förhållandet och dess förvecklingar filmen ska handla om.

Scenerna där Ramallah-bon Nimer och den unge, israeliske advokaten Roy möts för första gången på en gaybar i Tel Aviv är utsökt regisserade. Attraktionen mellan Nimer och Roy känns både äkta och påtaglig (skådespelarna Nicholas Jacob och Michael Aloni är båda fantastiska i huvudrollerna), och så pass berörande att man nästan önskar att man kunde stanna i den stunden för evigt.

Men det är alltså här jag misstar mig. Eller så är det Mayer som går vilse. Plötsligt gör filmskaparen nämligen ett kast från finstämt relationsdrama till otympligt hanterad politisk thriller.

Det är nu i och för sig inte konstigt att Israel–Palestina-konflikten tar plats i en historia som spelar på just det problematiska i att förälska sig i ”fel” person. Det jag vänder mig emot är helomvändningen, och hur den nya riktningen påverkar det som ditintills byggts upp.

Det framgår till exempel tidigt i berättelsen att Nimers äldre bror Nabil är insyltad i en militant falang av Israel-motståndare. Detta, samt det faktum att Nimer döljer sin homosexualitet för resten av familjen, inser man förstås kommer att skapa problem någonstans på vägen.

Dessvärre nöjer sig inte Mayer med dessa potentiellt explosiva instick, han konstruerar istället ytterligare dramaturgiska förvecklingar – med allt vad det innebär av ondskefulla säkerhetschefer, känslokalla fanatiker och avrättningar i dunkla, smutsiga utrymmen – som eliminerar nästan allt utrymme för det oväntade.

Men även om det för ett tag känns som om jag tittar på två olika filmer samtidigt, släpper regissören tack och lov aldrig helt taget om Nimer och Roys relation. Den spännande maktproblematiken som skapas mellan dem, och förstärks i takt med att Nimers problem växer, berörs förvisso väl flyktigt. Men den finns där, och ger den lite oväntade finalen en bitterljuv eftersmak.