Föräldrar till sjuka barn på film är alltid de bästa tänkbara: Framgångsrika, renrakade, välstädade och innerligt goda. Som om perfekta människors sjuka barn är lite mer sorgliga än alla vi andras skitiga livsöden. Men i “The Broken Circle Breakdown” drabbas faktiskt ett skäggigt tatuerat och stökigt musikerpar och inte så förvånande är det lika sorgligt för det.
Filmen öppnar i ett sjukhus i belgiska staden Gent. Året är 2009 och Didier (Johan Heldenbergh) och Elise (Veerle Baetens) får mottaga det förkrossande beskedet att deras lilla dotter Maybelle har cancer.
Istället för att dröja vid magont och tomma chockerande ansikten förflyttas vi bakåt i tiden till hur Didier och Elise träffades. Han bor i en husvagn intill en bondgård som han inte förmår sig renovera, hon har kroppen täckt av tatueringar, han spelar i ett blue-grassband och talar ömt om sin banjo. Efter deras första natt ihop drar hon iväg på morgonen innan han har vaknat.
Vi förstår att båda haft det bökigt i livet men att de finner ro i varandra. Kärlekshistorien är vackert filmad och smidigt klippt, Didier uppträder med sitt band och snart står Elise och sjunger vid hans sida. Hon är tuff men inte överdrivet så, han är flummig utan att bli tröttsam.
När Elise kommer hem en dag och berättar att hon är gravid grips Didier av panik.
Det är svårt att berätta mer om handlingen i “The Broken Circle Breakdown” utan att förstöra för alla som vill se den. Själva filmen som börjar så lovande, vackert och subtilt går snart över i något mer kantigt och oskönt. Det är som om regissören Felix van Groeningen inte orkar med det besvärliga innehållet, och det mjuka handlaget med skådespelare, innehåll och form förlorar han gradvis.Dramat blir bitvis övertydligt och samtidigt lite obegripligt.
“The Broken Circle Breakdown” är baserad på en teaterföreställning av huvudrollsinnehavaren Johan Heldenbergh. På scen berättade han en sorglig historia som ackompanjerades av passande blue-grass musik. Att “The Broken Circle Breakdown” en gång gått på teater får man aldrig någon som helst känsla av vilket är skönt.
Därtill spelas det nästan oavbrutet livemusik, från scen, i köket, av vännerna när lilla Maybelle kommer hem från sjukhuset för första gången. Ändå känns filmen inte som en musikal.
Medtag näsduk.