”Previously on The Hunger Games”… Nej, till skillnad från tvåan, som använde hela första akten till återblick mot ettan, får vi här ingen resumé Vilket först ter sig lätt frustrerande men vid närmare eftertanke behövs det ingen sådan. Det här är ju känt territorium – utforskat, utstakat och utarmat sedan epikens begynnelse: En mäktig skurksammanslutning, en motvillig hjälte, högstämda tal och lätta moraliska kval.
Och sedan pang på rödbetan.
Rödbetan får vi dock vänta på i ett avsnitt till. Det är för övrigt imponerande icke tidstypiskt att den nutida publiken, som är van vid akut behovstillfredsställelse och att hetsäta TV-serier, orkar behålla intresset över så lång tid.
Men virala pr-kampanjer och medias pliktskyldiga rapporter om teasers och ”Hunger Games”-relaterat skvaller hjälper förstås till att hålla lågan brinnande. Och de mest hungrande kan ju stilla den värsta klådan med dystopiskt fultjack, som exempelvis vårens ”Hunger Games”-epigon ”Divergence”.
Nå. Efter att ha förstört själva Hungerspelen befinner sig nu Katniss hos rebellerna i Distrikt 13, som planerar att störta den totalitära eliten, anförda av Donald Sutherlands president Snow, härskare över den förhatliga Huvudstaden.
För att samla distrikten i kampen övertalas Katniss om att ställa upp i en värvningskampanj och efter lite åbäkande i manus drar hon på sig härmfågel-kostymen och spelet kan börja.
Inte med någon rivstart dock. ”Mockingjay – Part 1” är nog något av en utmaning för de som till äventyrs helst vill se Katniss och gänget sparka Huvudstadsrumpa. Större delen av den behagligt korta filmen (drygt två timmar) går nämligen åt till ett propagandakrig mellan Snow och Distrikt 13:s president Alma Coin, (en stiligt stram Julianne Moore).
Det rör sig i och för sig inte om några djuplodande teorier om åsiktskontroll, men den mörkare och mer eftertänksamma attityden gör ändå att trean framstår som ett äldre, mer sansat och mer välformulerat syskon till de två föregångarna.
Spänningen är dock inte alltid på topp. Visst, förutsägbarheten är en förutsättning för att den här sortens miljardprojekt överhuvudtaget ska sjösättas. Man ger massorna vad massorna vill ha, och det är som bekant – enligt branschens revisorer – inte hjärngympa.
Men Jennifer Lawrences rollfigur Katniss är i alla fall en skönt udda hjälte. Inte för att hon är kvinna, det är ju snarare regel än undantag i genren nuförtiden, utan för att hennes psykiska mjukvara verkar genomgå en omstart mellan varje episod.
Hon härdas inte, tar inte lärdom av tidigare brutala äventyr.
Förvirrad, trotsig och full av motstridiga känslor möter hon ovilligt det motstånd som serveras henne.
Hon gråter, tappar tron på sig själv, skjuter i nästa scen ner ett jetplan med en apterad pil. Målinriktad när det behövs. Dessutom fullständigt humorbefriad.
Och kysk som en kyrka.
Kort sagt en komplex och intressant tonårskaraktär som hela det här jättebygget står och faller med.
Denna gång är Lawrence uppstagad av Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman som står för rynkorna och visdomen hos den annars påfallande modelltäta motståndsrörelsen.
Hoffman hade tydligen spelat in merparten av sina scener innan han avled i våras, de resterande löste man med digitalt arbete och ersättare, vilket man så vitt jag kan se har skött snyggt. Förutom kanske då den där sekvensen där man ser honom i bakgrunden, underligt stilla, och stint stirrandes ner i en bok.
Hur man än vrider och vänder ”Mockingjay – del 1” kvarstår faktum att detta inte är ett verk som står på egna ben. Dramats tredje akt kommer om ett år, och vi lämnas med ett frustrerande ”To be continued” – och då åsyftas nog såväl intrigen som inflödet av dollar till filmbossarnas bankkonton.